Det talas mycket om hur Sverige ska styras. Vilket inte är så konstigt. Det inrikespolitiska läget är fascinerande osäkert på ett sätt som ingen nu levande har upplevt i vuxen ålder. Den sittande regeringen är i sig själv ett varsel om de nya tidernas intåg i inrikespolitiken. Socialdemokraterna - detta traditionellt ensamstyrande maktparti som är ett barn av industrialismen - bildar en tanig koalitionsregering med Miljöpartiet som en gång i tiden bildades för att vara emot i stort sett allt det som Socialdemokraterna är för.
Denna regering har inte satts samman utifrån analyser av vad som bör och behöver göras politiskt. Denna regering finns därför att ingen annan kan, vågar eller vill regera. Så kan det vara i de övergångstider som råder. Den gamla ordningen har tagit slut och någon ny ordning har ännu inte etablerats. I det långa loppet behövs emellertid regeringar som mer sätts samman utifrån uppgift och innehåll än utifrån vem som blev sittande med Svarte Petter.
I nutiden står ett paket av tre samhällsfrågor solklart i centrum. Utbildning och arbetsmarknad är de två samhällsområden som är mest strukturerande för välståndet och demokratin. Graden av skolor som i alla sina led har fokus på effektiv inlärning av kunskaper och färdigheter och förekomsten av en arbetsmarknad med lägre trösklar men fortsatt hög produktivitet kommer att avgöra behoven av nödinsatser när det bland annat gäller tillgången på bostäder och välfärdsfinansieringen i stort.
Paketets tredje strukturella fråga utgörs av migrations- och integrationspolitiken; frågor som är intimt länkade till utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Socialdemokraternas nya valgeneral John Zanchi har sagt att "Migrationspolitiken som S ska gå till val på kommer att påminna mer om tidigare S-regeringars än den som rådde fram till hösten 2015". (TT 26/9) Det är ett bra anslag. Nytänkande signaleras.
Jag tänker mig att här på ledarsidan efter fattig förmåga försöka bidra till en diskussion om innehållet på de här tre tunga och strukturerande samhällsfälten. När det finns breda utkast till politikens innehåll så är nästa steg att fundera på vilka lämpliga och rationella samarbeten och/eller majoriteter som kan tänkas vilja stå för det tänkta innehållet utan gråt, veklagan och brasklappar.