Svensk politisk parlamentarism har utvecklats starkt under de senaste decennierna. Tämligen raskt har vi gått från en i tid mycket långt utsträckt era av att vara ett slags enpartistat. Av riksdagens då fem partier saknade i realiteten alla utom Socialdemokraterna regeringserfarenhet. Mellan 1932 och 2006 satt det nästan alltid en socialdemokratisk statsminister i regeringen.
Detta långa maktinnehav har givetvis satt en stark prägel på socialdemokratin. Regerandet och statsministerinnehavet är rentav de grundläggande dragen i den svenska socialdemokratin. I dagens riksdag är regeringserfarenheterna fördelade på sex partier. Den mest betydelsefulla perioden för de borgerliga partierna var givetvis allianseran under Fredrik Reinfeldt mellan 2006 och 2014. Så inför nästa regeringsbildning som stundar efter valet 2018 finns bättre möjligheter än på mycket länge att få till ett någorlunda erfaret gäng på statsrådstaburetterna. Vilket antagligen lär behövas då en rad angelägna reformer står och bankar på dörren.
Jag ser däremot mycket små – om ens några – möjligheter för ytterligare breddningar av regeringserfarenheterna i riksdagen. De två noviserna – V och SD – kommer säkerligen inte att ge sig in i några regeringsäventyr nästa höst.
Det negativa trycket kommer från två håll. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill inte regera. Inget annat parti vill regera med dem.
Att regera innebär stora risker för udda partier. Att regera innebär att hantera verkligheterna. Att opponera som udda parti innebär att hantera sådant som drömmar, falsarier och ideologier.
Det bästa vore naturligtvis om alla partier som medborgarna så frikostigt försörjer med sina skattepengar vore kapabla och beredda att regera. Några år i regeringsställning för Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna skulle antagligen få respektive parti att implodera i interna motsättningar när verklighetens stridsvagnar kör över drömmar och flum. Men det skulle också kunna bli så att något eller båda partierna kommer ut ur smältdegeln som ett mindre udda och därmed mer användbart parti för sammansatta parlamentariska uppgifter.
Vilket vore bra för demokratin och för framtida regeringsbildningar.