Stefan Löfven var på hemmaplan och bland nära vänner när han några veckor efter den socialdemokratiska partikongressen åter stod på scenen i den stora kongresshallen på Svenska Mässan i Göteborg där fackförbundet IF Metall håller kongress. För drygt fem år sedan lämnade Löfven ordförandeskapet i IF Metall för att ta över som partiledare i det krisande S-partiet. Från scenen i Göteborg i går gratulerade Stefan Löfven den nyvalda IF Metall ordföranden Marie Nilsson till "världens bästa uppdrag". Hur än framtiden kommer att se ut så behövs IF Metall, sa Löfven till sina vänners jubel och applåder.
Jag var där.
IF Metall är solklart en av det svenska samhällets stöttepelare. Under lång tid har fackförbundet varit drivande på flera vitala områden som till exempel industriavtalet, bildning och utbildning och när det gäller globala konkurrensfrågor. Statsministern förklarade på ett lysande sätt hur det hänger ihop. Konkurrenskraft och framgång kräver kvalitet, kompetens, produktivitet och flexibilitet, sa Löfven. Han talade om "vi i industrin" när han konstaterade att Sverige är en industrination: Sverige tror på industrin. Industrin tror alltmer på Sverige; industrijobb flyttar nu hem till Sverige igen.
Precis som då det begav sig på S-kongressen i början av april så var trygghet det tyngsta temat i Löfvens IF Metalltal. Han tog avstamp i de politiskt poetiska raderna "Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag" ur psalm 289 och varnade för den "svaga sammanhållningen" i samhället. "Vi måste bryta segregationen innan segregationen bryter itu Sverige (--) Vi kommer inte att vika oss för gängkriminaliteten. De ska inte sitta i sina lyxbilar. De ska sitta i fängelse (--) Reglerad invandring ska gälla. Den som fått avslag ska lämna landet annars har vi ingen reglerad invandring (--) Det är för dåliga skolor på för många ställen."
Det känns betryggande att Löfven låter lagda trygghetskort ligga kvar på partibordet. Att så sker är själva förutsättningen för att Löfvens uttalade vilja att "slänga blockpolitiken åt sidan" ska ha chansen att få någon praktisk betydelse i de kantiga verkligheter som alltid råder utanför kongressalar av alla de slag.