Moderaterna har haft tre bra söndagar. Söndagen den 1 oktober valdes Ulf Kristersson till ny partiledare. Kristersson höll ett installationstal av ångestdämpande karaktär för de mest partiaktiva. Riktningen för Moderaterna stakades ut på ett ”tydligt och vuxet sätt.”
Söndagen 8 oktober gjorde Ulf Kristersson debut i SVT: s partiledardebatt. Han utsågs till debattens vinnare i båda kvällstidningarnas snabbenkäter bland tittarna.
Söndagen den 15 oktober visade en Sifo-mätning i SvD och GP att Moderaterna återtagit platsen som näst största parti från Sverigedemokraterna som i sin tur backade på ett statistiskt säkerställt sätt. Nu är det nästan så att Annie Lööfs centerparti nafsar Jimmie Åkesson i hasorna.
Tre söndagar gör ingen vecka, och allt det där. Och det återstår lite drygt 40 söndagar innan det är dags för den magiska valsöndagen 9 september 2018. Men nog är oktober månads moderater betydligt gladare än septembers.
Mer att läsa: Arbetarkonservatism.
Under den gångna långhelgen – torsdag till söndag – har Moderaterna varit samlade på Conventum i Örebro för att genomföra en så kallad arbetsstämma. De 200 ombuden och partistyrelsen bekräftade den omsvängning av politiken som i allt väsentligt har arbetats fram av den tidigare partiledaren Anna Kinberg Batra. Jag har varit där från och till.
Det finns inslag i den nya politiken som är riktigt bra. Ansatserna i partiets migrationspolitik är både tydliga och sökande. Tydligheten är viktig – behåll ett stramt regelverk, skärp försörjningskrav och gränskontroller och inför kvalificeringsregler i fler välfärdssystem. Sökandet är nödvändigt. Tysklands Merkel och Frankrikes Macron har tagit initiativ för att förhålla sig på ett anständigt sätt till de stora folkvandringarna. Dels behövs ett system där en del av de flyktingar som finns bland alla migranter kan ges skydd i Europa; ett utbyggt kvotsystem. Dels behövs stora utvecklingsinsatser i Afrika för att bromsa upp migrantströmmarna före döden i öknarna och på Medelhavet. Sverige bör hänga på i den utvecklingen.
Mer att läsa: Arbete och flexibilitet
Annat i M-politiken framstår som mer obegripligt för mig. Attacken på facken – arbetsrätt, a-kassa, med mera – har väldigt svag saklig grund. Är kanske mest ideologiska brandfacklor av samma skrot och korn som S attacker mot välfärdsföretag? Ska tända de egna aktivisterna medan vi mer vuxna skakar på våra huvuden i förbryllelse?