Det finns trots allt spännvidd i rikspolitiken. Välfärdsnationella frågor dominerar i och för sig agendan närmast totalt just nu. Vilket säkert är en viktig delförklaring till att de två tilltufsade liberala partierna i riksdagen tycks få utkämpa en valrörelse med politisk dödsångest i ryggsäcken. Det ena av dessa två partier ritade upp sin bild av verkligheterna på DN Debatt (3/5). ”Miljöpartiets valmanifest handlar om hur vi kan bygga ett land som vågar stå först i omställningen till en ny värld”, skriver partisekreteraren Amanda Lind och de båda språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin.
Artikeln är i lika delar pepprad med radikalism, alarmism och globalism vilket är tre värden som säkerligen är väl anpassade för partiets viktigaste målgrupp som enligt partisekreteraren är ”yngre kvinnor i större städer.”
Fastän jag själv är ljusår från att passa in i det gröna partiets målgrupp så tillstår jag gärna att det är uppfriskande att ta del av politiska budskap som lyfter några kilometer från det vanliga politiska gruffet om vilket parti som är bäst på att låsa in bovar, avvisa utlänningar och rekrytera poliser.
Den där ”sköna nya världen” som Fridolin och hans vänner skissar upp i ett soligt fjärran kommer dock inte loss från det välfärdsnationella vardagsgruffet. Vilket Miljöpartiet nog har lärt sig den tuffa vägen under sina fyra samboår med Socialdemokraterna i Rosenbad. På DN Debatt försöker MP: s tre härförare förvisso att knyta samman partiets regeringsinsatser med visionen om ett Sverige som ”vågar stå först i omställningen till den nya världen.”
Och visst finns det vissa samband mellan politikens marknivåer och de lättare luftlager uppe i det blå där MP: s visioner svävar omkring. Men i allt väsentligt är det skilda planeter. Och så ska det naturligtvis vara. Politiker som vill tvinga in verkligheterna i nya världar och nya riken torde mänskligheten ha fått mer än nog av.
Den mest människovänliga politiken är därför den harvande, verklighetsnära och problemerkännande politiken som inser att det är vägen som är målet och att det är gott så.
Att sköta landet är kort sagt viktigare än att sköta framtiden.