I senaste numret av Flamman - en Vänsterpartiet närstående tidning som kommer ut på Kungsholmen i Stockholm - finns mycket läsning om partikongressen som pågår i Örebro just nu. Flamman har också gjort ett besök hos det tilltufsade och halvkvaddade systerpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark som höll sin kongress i helgen som gick.
Artikeln om det danska vänsterpartiets problem säger sannolikt mer om det svenska partiets vägval och överväganden än alla motioner och strategidokument i världen.
Läs gärna: Varför är vänstern så usel?
SF, som det danska partiet kallas till vardags, har aldrig likt det svenska partiet varit kommunistiskt. Partiet bildades 1959 av en person som uteslöts från det danska kommunistpartiet. En annan skillnad mellan partierna är att SF har regeringserfarenhet; mellan 2011 och 2014 ingick SF i den socialdemokratiska regeringen. Den dåvarande partiledningen hade lagt ner ett stort arbete för att SF skulle framstå som mer regeringsdugligt. Det programmatiska motståndet mot EU filades ner och i invandringspolitiken intog partiet ståndpunkter som fått svenska vänsterpartister att nervöst fumla efter de ideologiska radbanden mumlandes mantran om nyfascism och rasism.
Läs gärna: Jonas Sjöstedts värsta fiende.
Likafullt gick det åt skogen. Precis som Miljöpartiet i Sverige nu plågas svårt av de krassa verkligheterna och av egenskapade tokerier så maldes SF ner av regerandets umbäranden i Danmark. I början av 2014 gick det inte längre; partiet var så splittrat och fraktioniserat som bara ett vänsterparti kan bli. Avhoppet från regeringen hjälpte dock inte. I valet förra året halverades SF. Och nedgången fortsätter.
I Flammans reportage framträder ett famlande parti. Det är mycket tal om socialism och aktivism och om att vända makten ryggen. Det finns en ambition att etablera sig som "Danmarks miljöparti." Partiledaren "svingade vilt mot överklass och banker."
Läs gärna: Vänstern kan ha något stort på gång.
Föregångarna till dagens svenska vänsterparti sparkades ut från S 1917. På de snart hundra år som gått har partiet inte varit i närheten av att kunna ta regeringsansvar på riktigt.
De danska erfarenheterna lär inte sporra eventuella samarbetsingenjörer i det röda partiet. Därför blir det mycket tal om sådant som "socialistiska mönstersamhällen", "totalskatt" på alla inkomster över 35 000 i månaden, rasifiering, sextimmars arbetsdag, antirasism och "separatistisk verksamhet".
Vänsterpartiet stannar med andra ord kvar i den verklighetsfrånvända trygghetszonen. Jonas Sjöstedt vågar inget annat.