Riksdagens regeringsbildarbestyr har nu börjat på allvar. Lätt under ytan utkämpas ett slags envig mellan liberalism och konservatism. Svärden är inte helt blanka, stridslinjerna är inte helt glasklara och svaren är långtifrån givna lika lite som positionerna för människor och partier för evigt är låsta. Tvärtom så är ombytligheten stor.
Socialdemokratin har under en stor del av sin levnad präglats av ett slags socialkonservativ reformism. Stegen har oftast varit försiktigt små i reformarbetet. S har haft sin like i den mestadels konservativa högern. Socialdemokrater och moderater har ofta kunnat mötas i ordning - och - reda - politiken. Vänsterliberala respektive nyliberala strömningar har emellanåt anfäktat de båda partierna; vilket inte så sällan har ändat i angelägna samhällsreformer på fält som medborgerlig valfrihet, avregleringar av handelshinder, hbtq-frågor och sekularisering/globalisering/urbanisering.
I dagens politiska landskap är det dock tydligt att både S och M vilar tyngre på sina konservativa än på sina liberala lagrar. Förklaringen till detta skifte är på ett sätt enkel. Det allra enklaste är att säga ”Åkesson; det räcker.” Ett lite längre svar bör kompletteras med ”omfattande misskötsel av ordning-och-reda-politiken.” Permanenta uppehållstillstånd med tillhörande välfärdsrättigheter har delats ut på tok för frikostigt under det senaste decenniet. Dödlig gängkriminalitet har lättvindigt släppts fram i samhället. Skolresultaten har tillåtits sjunka till oförsvarligt låga nivåer. Tiggeriet har återetablerats i Sverige utan att S eller M har lyft ett finger för att hindra utvecklingen.
Sedan valet 2010 har Moderaterna och Socialdemokraterna (S redan från 2006) på ett kraftfullt sätt försörjt Sverigedemokraterna med väljare. Väljarströmmarna går bland annat att följa i SVT: s vallokalsundersökningar VALU. Det som mäts är bland annat varifrån ett partis väljare kommer ifrån i betydelsen av hur de röstade i det senaste allmänna valet. SD försörjdes inledningsvis mest av tidigare blankröstare, ickeröstare och förstagångsröstare. Sedan kommer S och M i stor stil. SD av 2014 års modell utgjordes till 45 procent av väljare som röstade S eller M 2010. SD 2018 består till 37 procent av S- och M-väljare från 2014.
S och M utmanas mitt i sina veka konservativa liv. Hur nära kan man gå SD; som till sin lejonpart består av just S- och M-väljare? Moderaterna tycks nu vara beredda att komplettera det vedertagna avståndstagandet med realpolitiskt agerande i maktfrågor. Socialdemokraterna kan bli akterseglade och möjligen dras in i en vänsterliberal centrifug av allianser som kan leda ungefär vart som helst. Det är detta som pågår lätt under ytan av den nya talmannens bestyr.