Det viktiga är inte varifrån migranterna kommer utan varför de kommer. Så lyder en av nationalekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruists allra viktigaste insikter som han bibringar oss i sin nya bok "Global migration". Boken presenterades vid ett seminarium på måndagseftermiddagen hos det utgivande förlaget SNS förlag i Stockholm.
Jag var där.
Joakim Ruist har ägnat cirka tio år av sitt liv åt forskning om framförallt sociala och ekonomiska aspekter av migration. Han betonar att området är oerhört komplext och sammansatt och att migrationsforskningen delar villkoren med övrig samhällsvetenskaplig forskning: Att vara "nästan säker" är så högt och långt man kan komma.
Ruist är för sin del nästan säker på att de har fel som argumenterar för att migrationen till Sverige ger väldigt positiva eller väldigt negativa effekter för de offentliga finanserna eller för arbetsmarknaderna.
Det som Joakim Ruist pekar på i sin bok är däremot hur inkomstskillnaderna förhåller sig mellan infödda och invandrare från olika länder. I Sverige slår knappt något land de inföddas inkomster. I USA däremot är det migranter från ett tjugotal länder - varav många fattiga länder - som har sprungit förbi de infödda i inkomstligan.
Det är här insikten om varför migranterna kommer är central. Till USA söker sig migranter för att arbeta. Här finns knappt några välfärdsrättigheter och den illegala arbetsmarknaden är mycket stor. En del av de som söker sig till USA är de "begåvade och briljanta som alla länder gärna vill ha". Vilket syns i inkomstligan. För Sverige är det framförallt asylrättens välfärdsfördelar som är lockande för människor. Andelen flyktinginvandrare är således extremt stor i Sverige jämfört med andra liknande länder. Vilket syns i inkomstligan.
I Sverige likt i de flesta andra länder finns en stor latent majoritet i befolkningen som tycker att invandringen "bör minska". Den här majoriteten har nu för ovanlighetens skull mobiliserats politiskt och lett till sådant som Trump, Brexit och EU-samarbetets krasch i migrationsfrågan. Mobiliseringen beror - enligt Joakim Ruist - på att folk känner att makthavarna inte har "någon kontroll" på invandringen.
Att "återta kontrollen" är inte omöjligt. Joakim Ruist föreslår för Europas del att asylrätten bör avskaffas. Varje land bör istället bestämma sig för ett antal och kanske vilka migranter de tar emot varje år. Politisk dynamit förstås. Men Ruist har rätt. Asylrätten var klockren 1951. Redan med 1967 års utvidgning blev asylrätten tveksam. Relativt dagens migrantströmmar är asylrätten närmast helt obsolet. Det behövs något annat.