Söndagens Vasalopp blev en rysare på herrsidan. Två rejäla utbrytningsförsök tidigt och sent i loppet gjorde att kommentatorer och vi i publiken drog efter andan. Skulle vi – jämfört med nutidsnormen – få uppleva något ovanligt och oväntat?
Men nej. När målet i Mora började kunna anas så var allt som vanligt. Loppet avgjordes i en klungspurt precis som året före det och året före det.
Riksdagsvalet 2018 kommer säkert också att bjuda på ett eller annat utbrytningsförsök. När mållinjen ska passeras så torde dock det mesta vara som vanligt. Inget av den gamla maktordningens block och partier har majoritet. SD och V som bland annat förenas av att de är de enda partier i den nuvarande riksdagen som inte har suttit – och inte vill sitta - i regering kommer att ha ungefär en fjärdedel av rösterna bakom sig. De övriga 75 procenten av rösterna fördelas på ett sådant sätt att den som vill ha en stark regering behöver tänka i nyordnade banor.
Mer att läsa: Släpp det här nu snälla Stefan Löfven.
Statskunskapsprofessornestorn Leif Lewin resonerar i de här banorna på DN Debatt på söndagen. Han går till rätta med två felaktigheter som gärna upprepas av politiker och experter. De tvenne exempel på feltänk som Leif Lewin utreder är båda på temat motsättningar och splittring.
De fyra borgerliga partierna i Alliansen sägs ofta vara ”splittrade” i synen på att vara ”beroende” av SD vid en eventuell regeringsbildning efter valet. Från C och L anförs att ett grundkrav från deras sida är att ”alliansen i så fall är större än vänsterblocket.” Vilket ju inte ha det minsta med graden av SD-beroende att göra. Vid alla andra resultat än 50 procent eller mer för Alliansen så krävs SD: s aktiva eller passiva stöd, skriver Lewin.
Ett annat argument som förs fram mot en storkoalition mellan S och M eller mellan S och de fyra allianspartierna är att en sådan konstruktion inte löser motsättningarna mellan partierna. Vilket ju aldrig har varit syftet. En koalition sätts samman för att på bästa sätt förvalta och reformera landet; inte för att partierna ska lösa sina motsättningar.
Viktigast av allt, påpekar Leif Lewin, är partiernas ”röstmakt”; det vill säga förmågan att ingå koalitioner. En gren som inte minst Socialdemokraterna behöver öva på inför eventuellt framtida segrar.