Måndagens vårbudget är egentligen inte så mycket att säga om. Det viktigaste att notera är att detta är den sista budgetpresentationen som görs under Decemberöverenskommelsens reglemente där den ”största partikonstellationen” fredas från riksdagsmajoriteten.
Nu frigörs partierna från varandra inför sensommarens valrörelse. Så får vi se vad som kommer sedan.
Vårbudgeten innehåller ”satsningar” på totalt 2, 6 miljarder kronor enligt talespersonerna i S, MP och V. 100 miljoner läggs dit, 200 miljoner läggs dit och 500 miljoner läggs dit för att lappa och laga i välfärdshålen här och där. De stora utgifterna för staten består inte av satsningar av det ovannämnda slaget. Det dyra är istället att betala för underhållet av tidigare satsningar som gjorts.
Ett exempel är att regeringen föreslår att anslaget till kommunerna för att ta emot ensamkommande asylsökande behöver höjas med fem miljarder kronor; således nästan dubbelt så mycket som vad som satsas i årets vårbudget.
Jag moraliserar inte över detta. Saker och ting är som de är och behöver tas om hand. Det jag önskar mig är däremot en politisk debatt som inte väjer för det svåra och det sammansatta. När Decemberöverenskommelsen nu äntligen faller så borde det finnas utrymme för mer av seriös diskussion om Sveriges problem och möjligheter. Mycket talar i och för sig emot ett sådant utfall.
Mer att läsa: Wersäll skapar ordning.
Inte minst illavarslande är att de borgerliga partierna tycks vara eniga om att låsa in varandra i en allians under ännu en valrörelse. Givet de stora skillnaderna mellan de fyra partierna så indikerar alliansnostalgin att jakten på minsta gemensamma nämnare blir överordnad mer seriösa och djupare anslag i den politiska debatten.
Den som lever får se.
Den gångna mandatperioden har i allt väsentligt varit bra för Sverige. Politikens bidrag till det braiga utgörs av ett antal överenskommelser i realpolitiska frågor – energi, försvar, migration, med mera - mellan den socialdemokratiskt ledda regeringen och borgerliga partier.
Denna erfarenhet borde prägla nästa regeringsbildning. Helt omöjligt ska det väl inte vara att det blir så.