Det är väldigt många olika saker som påverkar utvecklingen när en del partier blir stora medan en del andra partier för det mesta förblir små. Politiska partier som stadigt över tid är små har det gemensamt att de i breda och stora medborgargruppers ögon framstår som lite konstiga och udda.
Partier som vill bli stora slipar steg för steg av kantigheter och konstigheter. Ideologiskt bråte från förr lämpas över bord. Udda företrädare växlas in på sidospår och eller utesluts. Program breddas, ord som "måste" och "ska" glider ut ur partivokabulären till förmån för "bör" och "titta på" och "tillsätta utredning".
Att vilja bli stor är inte synonymt med att bli stor. Andra partier kan lyckas bättre. Ha skickligare ledare. Och ha mer tur och timing. Ett, tu tre så är till exempel Centerpartiet mer än dubbelt så stort som Liberalerna. Följaktligen är det i Liberalerna som det just nu laddas för ledarstrid inför landsmötet i höst.
Den "eviga" kronprinsessan Birgitta Ohlsson har bestämt sig för att hellre lyssna till den sträng som (kanske) brister än att aldrig spänna sin båge. Hon utmanar Jan Björklund; som suttit på ordförandeposten sedan 2007.
Liberalerna ligger på fem procent i de flesta stora opinionsundersökningar. Vilket är lite märkligt, kan man tycka. De borde kunna vara större. Liberalerna är ju inte särskilt udda eller konstiga. Tvärtom faktiskt. Jan Björklund skulle med lått skohornsassistans kunna komma undan som en självtänkande socialdemokrat eller moderat. I sina bästa stunder har han en öppen och resonerande attityd som tilltalar. Det där lite "udda och konstiga" är Björklunds - och därmed partiets - val av profilfrågor. Liberalerna har under buller och bång ställt sig utanför både försvars- och energiöverenskommelserna med regeringen. Kärnkraft, Nato och mer militärer på Gotland är kanske inte de frågor som liberala tänkare först börjar rabbla om när de väcks mitt i natten. Det är heller inte frågor som står särskilt högt på medborgarnas politiska uppmärksamhetslistor.
Med Birgitta Ohlsson skulle Liberalerna få andra (och ungefär lika smala) profilfrågor. Socialliberala djupingar skulle trivas bättre. Så är det. Någon rörelse i riktning mot det 1950-tal då Liberalerna under Bertil Ohlin var det största borgerliga partiet kan dock inte skönjas.