På onsdagsförmiddagen röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Innan ledamöterna tryckte på sina voteringsknappar så motiverade en företrädare från varje parti varför de röstar som de röstar. Jag var där.
De cirka tjugo minuter som togs i anspråk för röstförklaringarna satte svensk inrikespolitiks megaproblem i blixtbelysning: Allt handlade om Sverigedemokraterna medan Ulf Kristersson, som det skulle röstas om, berördes mer parentetiskt i de korta partitalen. Det var ingen måtta på allt elände som skulle drabba Sverige om det blev så att SD skulle rösta med en borgerlig regering. Längst gick Jan Björklund (L) som manade fram hotbilder om något slags återkomst för Hitler och krig om SD skulle ge ”aktivt stöd” åt en svensk regering.
Partierna tycks inte komma ut ur sitt ekorrhjul. Så fort de samlas för att tala om viktiga saker så sätts SD omedelbart i centrum. För den som lyssnade på de talen som föregick voteringen på onsdagen så var en uppenbar slutsats att SD har intagit platsen som det inrikespolitiska universums mitt.
Partierna leker med elden. Nyliga förtroendemätningar bland medborgarna visar på rekordlåga siffror. En växande uppfattning hos människor är ”vad håller de på med däruppe i sandlådan?”
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var av lätt insedda skäl på ett strålande humör när han äntrade talarstolen. ”Nu har ni talat med varandra i över två månader och vad har ni åstadkommit?”, sa Åkesson.
Han beskrev SD som ett ”pragmatiskt parti” som inte förväntade sig vare sig mer eller mindre inflytande än de 18 procent som väljarna gav dem i valet.
Även Ebba Busch Thor (KD) lyfte in väljarna i rummet genom att tala om sakpolitik som sjukvård, äldreomsorg och polisen.
Annars höll sig de flesta av talarna tämligen högt ovanför de vardagliga verkligheterna i politiken och livet. Det var högerextremism, populism, nationalism och annat ismande för hela slanten. Sorgligt att se.
Nu får talmannen kasta in en ny boll. Efter alliansens krasch på onsdagen så talar en del för Löfvens återkomst här vad det lider. Ska en ny S-regering bli bra så krävs att den bildas på egna meriter och inte för att hålla SD borta. S i vettigt samarbete med borgerliga partier kan vara bra för Sverige.
För stunden är dock det allra viktigaste att visa väljarna mer respekt och att hoppa upp ur sandlådan.