Lars Åberg är journalist och författare. Han har bott i Malmö i nästan 60 år. På måndag utkommer Åbergs nya bok "Framtidsstaden" med underrubriken "Om Sverige i morgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?" Boken är ett stycke gott journalistiskt hantverk om tunga och allvarliga problem. Eller "utmaningar" som problem helst ska kallas nu för tiden.
"Framtidsstaden" är en av de viktigaste böckerna som jag läst på mycket länge. Inte minst har Lars Åberg lyckats att gestalta konsekvenserna av politisk ovilja att se saker och ting som de är. Boken är mycket lärorik och samtidigt smått skrämmande i sin vardaglighet. Många som är och som varit aktiva i (kommun)politiken kommer att känna igen sig i olika saker. Förnekelsen, skället på "tjänstemännen", anpassningen till lämpliga politiskt korrekta "sanningar" om till exempel "strukturell diskriminering" och den glidande acceptansen av dåliga skolresultat, klanförtryck och kriminella strukturer.
Lars Åberg skildrar hur Malmö mitt framför hans ögon gradvis har förändrats under decenniernas gång. Och inget konstigt med det förstås. Åberg skriver: "Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort."
Det är svårt att vara samtida med sig själv; särskilt om man vistas i samma miljö under en lång tid. Förändringarna i miljön sker ofta så långsamt att de internaliseras i ens medvetande. Man får tänka efter för att komma ihåg att det inte "alltid har sett ut så här."
"Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset - och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare."
Mer att läsa: Klokt talat Anders Ygeman.
Lars Åbergs bok är ingen ideologisk stridsskrift för vänster eller höger eller för SD eller något annat. Snarare är det väl en medelklassman i övre medelåldern som har satt sig före att kritiskt granska hur Malmös förvandling egentligen gått till och hur politiken har agerat under resans gång.
Varför har invandringen tillåtits ta sig sådana former som den har gjort? Fattigdom, okunskaper, utanförskap och kriminalitet har närmast setts som samtidigt oundvikliga som obenämnbara följder av invandringen. Problem har tryckts ner och lämpliga utmaningar - som vi ska klara av eftersom vi tidigare har visat att den svenska modellen klarar av utmaningar - har trängt ut de tunga och svåra problemen från den politiska och offentliga debatten.
Lars Åbergs reflektioner i boken "Framtidsstaden" har sannolikt samband med min text på gårdagens ledarsida "Han är nog snart störst."
Mer att läsa:Han är nog snart störst.
På ledarsidan kommenterade jag Aftonbladet Inizios undersökning där alltfler medborgare anser att Sverigedemokraterna har bäst politik inom allt fler sakfrågor som till exempel försvar, utbildning, äldreomsorg och sjukvård.
Möjligen är det så att det ökande stödet för SD - på fler områden än flykting- och invandringspolitik - har att göra med att fler människor runt om i Sverige har gjort som Lars Åberg beskriver i sin metafor; plötsligt tvingas de söka vård på ett sjukhus eller att besöka en skola och så börjar de undra hur i all världen det ska bli med välfärdssamhället framöver? Och så ställer de sina egna erfarenheter mot alla artiklar och reportage om lyckad integration, mot politiker som inte talar om de saker som människorna själva ser och mot en rättsstat som tycks stryka kriminaliteten medhårs; dömda våldtäktsmän som inte utvisas, judar som trakasseras och poliser som står och tittar på när raketskjutande smågangsters tar över stadsmiljön.
Så kan det hänga ihop.
Hur som helst. Läs boken. Kommer på måndag.