Statsvetarprofilerna Katarina Barrling och Sören Holmberg är redaktörer för boken "Demokratins framtid." Boken ges ut av riksdagen för att uppmärksamma det utsträckta hundraårsfirandet av den allmänna rösträtten. Boken är full av komprimerad kunskap och av spännande spekulationer. Boken speglar således väl sitt ämne.
Barrlings och Holmbergs ansats är att demokratin är ett maktdelande "triangeldrama" mellan folkvilja, rättsstat och handlingskraft där de olika dramaaktörerna går i vägen för varandra. Folkviljan ska avspeglas i ett majoritetsstyre som ska få saker och ting gjort. Samtidigt ska minoriteten skyddas från risk för "majoritetstyranni" och rättsstaten ska värnas mot klåfingriga politiker.
En röd tråd i nästan samtliga av boken 11 kapitel är Sverigedemokraterna. Vilket inte är så konstigt. SD är det stora och det nya som hänt inom den parlamentariska demokratins århundrade. De flesta av de andra partierna fanns redan för hundra år sedan. Kristdemokraterna och Miljöpartiet har tillkommit. Båda var i och för sig bärare av parlamentariska nyheter - kristendom och miljö - när de 1991 respektive 1988 debuterade i rikspolitiken. Men vare sig KD eller MP förenar sitt nya med att vara stora. Tillsammans motsvarar de båda partierna lite styvt ett halvt SD.
Statsvetenskapslektorn Anders Widfeldt har "Högerpopulism - hot eller bot för demokratin?" som rubrik för sitt mycket intressanta kapitel. Han tar sig igenom forskning och historiska skeenden för att belysa relationen mellan å ena sidan demokrati och "nationalism, invandringsdebatt och populism" å den andra sidan.
Widfeldt sätter in SD i ett delvis annat och betydligt nyktrare raster än det gängse om fascism, nazism och sådant. Tre punkter:
1. SD uppfyllde ett sedan länge uttryckt behov (SOM-institutet m fl.) av ett invandringskritiskt parti. På så vis stärker SD det representativa i demokratin.
2. Nationalistiska partier vill gärna smälta samman "stat och nation" vilket kan innebära risker för minoriteter och för rättsväsendets självständighet om SD skulle bli ett dominerande regeringsparti.
3. Partier som växer förändras i attityder och i kompetens. All parlamentarisk logik talar för att frågan inte är "om" utan "när" något/några partier kommer att samarbeta med SD.