Nationalekonomerna Stefan Fölster och Robert Gidehag är två idoga arbetare i borgerlighetens liberala och frihetliga tanketrädgård. Nyligen utkom de båda med en rapport på Timbro om en mer kontobaserad välfärd; A-kassan skulle till exempel omvandlas till personliga A-konton där mängden arbete och arbetslöshet mer direkt påverkar ersättningarna än vad de gör idag. På DN Debatt (17 maj) argumenterade Fölster och Gidehag för sitt förslag med argument som mest tog ansats i behovet av ökad rättvisa och i det angelägna med att bygga mer stabila system som undviker såväl kostnadsexplosioner och kraftiga åtstramningar.
Maria Ludvigsson på Svenskans ledarsida tog i söndags (28 maj) tag i de mer klassiskt ideologiska trådarna i Fölsters och Gidehags rapport. Hon drog bland annat ut linjerna till 1997 då Moderaterna presenterade den tämligen radikala idépolitiska skriften "Land för hoppfulla."
Ludvigsson minns att man då talade om "generationsklyftan och om den stora statens menande inverkan på medborgarnas egenmakt, på företagsamhet, och om konsekvenserna med den kostsamma, svällande offentliga sektorn."
Mer att läsa: Helt fel kurs för Sverige.
Maria Ludvigsson har rätt. Diskussionen om A-kassa eller A-konto är inte enbart en fråga om olika tekniska val för att få välfärdsstaten att fungera bättre. I grunden är detta istället ännu en akt i en ideologisk konflikt om fördelningspolitikens omfattning i välfärdsstaten. Diskussionen är viktig och välbehövlig och närmast evig i ett välfärdsstatligt perspektiv.
Fördelningspolitiken är omfattande i Sverige. Skatter, arbetsgivaravgifter och avgifter till bland annat pensionssystemet och socialförsäkringarna förs in i statens kollektiva bokföring och fördelas sedan ut på ett utjämnande sätt. Fördelningspolitik är ett grannlaga uppdrag. De stora grupper av skötsamma och arbetande skattebetalare" som finansierar välfärdsstaten behöver känna sig trygga med att de som har hand om staten fördelar deras pengar på ett rimligt och även för dem gynnsamt sätt. För det mesta är det relativt harmoniskt mellan finansiärerna och de statliga kassaförvaltarna. Men det gäller att fördelningspolitikens vänner är på tå. Den kollektiva välfärdsstatens moraliska värderingar kan inte avvika för mycket från finansiärernas. Sprider sig bilden av att en växande del av löntagarnas pengar fördelas till bidragsfuskare och/eller används för defensiv utanförskapsfinansiering så kan opinionen för konton med mer av "raka rör" snabbt växa sig stark.