Biskop Martin Modéus i Linköpings stift har i dagarna gett ut sitt ”Herdabrev” i form av boken ”Levande tillsammans med Kristus.” Herdabreven har sina utgångspunkter i Nya testamentets tre brev till herdarna/föreståndarna för församlingarna.
Martin Modéus Herdabrev bör få en betydligt större läsekrets än kyrkans anställda och förtroendevalda. Jag är förvisso medlem i Svenska kyrkan, men inte över sig störande religiös och lätt skeptisk till de partipolitiska delarna av kyrkans inre liv. Men Modéus Herdabrev går rakt in i min värld.
Vilket beror på att Martin Modéus växlar mellan å ena sidan en intuitiv – och mer mystisk – intelligens som kräver någon form av tro/väckelse för att fungera i de här sammanhangen och å andra sidan ett intellektuellt – och mer logiskt – förhållningssätt som är begripligt även för oss som inte är så flitiga kyrkobesökare.
Läs gärna: Ut ur Islambubblan.
I ett mycket intressant avsnitt av boken berättar biskopen om att han numera hellre använder begreppet ”bedjande-och-sökande” än det mer ”statiska” uttrycket ”troende” när han vill försöka fånga in ”vad det är att vara en religiös människa i tjugoförsta århundradet.”
Modéus är kritisk till det gamla ”antingen eller tänkandet” i det kristna språkbruket; antingen är du troende eller så är du det inte. Utanför eller innanför liksom. Biskopen anser mycket klokt att ”bedjande-och-sökande” är en position som ökar möjligheten för individen att ”definiera sig själv och att inte stängas in i andras bilder och åsikter om hur religiositet bör se ut.”
Martin Modéus har siktet inställt på något viktigt här. Han agerar sektförebyggande skulle man kunna säga. Tanken glider lätt i väg till socialdemokratin; den forna statskyrkan i politiken. Den framlidne direktören och S-politikern på Statens vägverk Sven-Göran Olhede skrev 1974 boken ”Socialismen och bofinken”; ett argt inlägg om den ”socialistiska förflackningen” inom S. Vare sig socialismen eller bofinken kan se ut ”hur som helst”, tyckte Olhede.
Läs gärna: Att snubbla på Gud.
För att tala med biskop Modéus så var Olhede mer troende än sökande. Dessbättre för S har socialistiska museivakter som Olhede och andra sällan haft något inflytande. En bofink är inte nödvändigtvis den andre lik. Men framgången är inte gratis. Det gäller att se upp. Gamla statiska strukturer och modeller poppar stadigt upp i den nostalgiska myllan. Vem skriver ett Herdabrev till Socialdemokraterna?