Svensk inrikespolitik kännetecknas av misstro. Misstron kan skäras i flera led. Oftast brukar misstron diskuteras i relationerna mellan medborgare och partier. Mätningarna av medborgarnas förtroende för partiledarna visar sedan några år på sjunkande tendenser. Den som vinner brukar ligga på maximalt 40 procent som har ganska eller mycket stort förtroende. Det är siffror som på Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts bästa dagar inte ens hade renderat en pallplats. Förtroendet skuret i det här ledet är mycket viktigt för politikens trovärdighet. Ett brett förtroende som går långt utanför de egna partiskarorna är guld värt för såväl de förtroendegivna som för demokratin i stort.
Misstron är numera också väldigt utbredd mellan riksdagens partier. Veckans regeringsbildning bär syn för sägen. Man kan ju tänka sig att de partier som väljer att ge ett avgörande stöd åt invalet av en statsminister/regering också i huvudsak är sympatiskt inställd till de partier som ingår i regeringen; att det finns en hyfsad tillit mellan de samverkande partierna. I den svenska riksdagen är det rakt motsatta villkor som gäller. De två små stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna anstränger sig till yttersta (C i skarpare grad än L det ska sägas i sanningens namn) för att markera sin misstro till Socialdemokraterna. De har kommit överens om ett omfattande samarbete om budget och om ett sjuttiotal andra tunga politikområden för de kommande åren. Men i det otal intervjuer som C-ledaren Annie Lööf gett denna vecka har hon lagt nästan all kraft på att framhålla att Centern nu går i "liberal opposition" och att hon och C ska vara en "nagel i ögat" på statsminister Stefan Löfven. Här riktigt rinner misstron efter väggarna.
Liberalernas ledare Jan Björklund har å sin sida lagt ner ett betydande intervjuarbete på att försöka så misstro om moderatledaren Ulf Kristerssons demokratiska trovärdighet.
Sedan tidigare vinnlägger sig de flesta partier om att sprida misstro om Sverigedemokraterna medan SD å sin sida gärna sår misstro mot det "vänsterliberala etablissemanget". Och ovanpå alltihop bedriver gärna Socialdemokraterna omfattande misstrokampanjer - ute i buskarna och annorstädes - mot allt och alla som kan tänkas hota den egna maktställningen.
Partierna behöver skärpa sig. Misstro är ett tveeggat svärd. Den som sår vind kan få skörda storm.