I korridorerna, från talarstolarna, runt matborden och i seminarierummen på den gångna helgens S-kongress i Örebro talades det ofta och mycket om att S bör och borde distansera sig från regeringen som man leder sedan januari.
Frasradikalerna manade som alltid att partiet ska gå ”till vänster” medan mer jordnära socialdemokrater efterlyste en mer LO-vänlig attityd från partiet för att balansera Januariavtalet med de små liberala/vänsterpartierna i riksdagen.
Sådana önskningar är emellertid fåfänga och onödiga att lägga ner någon större energi på. Människor i allmänhet utgår nämligen – med all rätt – från att det ledande partiet i regeringen står för hela sin politik. Istället för att försöka hitta undanflykter och istället för att dumförklara människor med mästrande undervisning om vad kompromisser är så borde Socialdemokraterna utan hummanden solidarisera sig med sin regeringspolitik. Vilket är den bästa vägen för att långsiktigt öka chansen till respekt och förtroende hos medborgarna.
Som det nu är så riskerar klyftan mellan socialdemokratin och folk att växa till sig ytterligare. ”Varför sitter ni i regering om ni inte tror på den politik som ni kommit överens om”, frågar sig människor? Småpartier i regeringen och dess små stödpartier kan komma undan genom att peka/skylla på det stora partiet och säga att ”vi får igenom tre av våra hjärtefrågor genom samarbetet och därför är vi med på ett hörn.”
Det stora och statsministerbärande partiet har inte den möjligheten. De socialdemokratiska försöken att motivera sitt regerande med att partiet genom sitt ”liberala offer” räddar Sverige från den naziinfluerade totalitära regim med SD och M som är alternativet; de försöken är lika genanta som meningslösa. Vem tror på riktigt på sådant? I det bräckliga läge där svensk politik befinner sig bör verklighetsfrämmande argument undvikas vänligt men bestämt. Verklighetsnära och begripliga argument – även om alla inte instämmer i allt förstås – har däremot chansen att dämpa polariseringen i politik och samhälle.
Socialdemokraterna bör därför stå upp för sin regering. Makt har alltid en prislapp. På gott och ont är S och Regering två oskiljaktiga storheter. Den ledande socialdemokrat som markerar avstånd till sin regering markerar samtidigt avstånd till socialdemokratin. Så hänger det ihop.