När alla röster är räknade - förutom utlandsröster och sena förtidsröster från helgen - så står det klart att det polariserade läget i politiken efter 2014 års val nu har förvärrats. För fyra år sedan löstes den hotade krisen ut med en tanig minoritetsregering bestående av ett S-parti som då gjort sitt sämsta val på hundra år och av ett idealistiskt miljöparti som aldrig regerat och i stort var ideologiska motståndare till det mesta av det som S är och var.
Regeringen fungerade tack vare ett stort antal överenskommelser med de borgerliga partierna i tunga frågor om energi, migration, försvar och infrastruktur. Den lösningen kommer inte att fungera nu.
När alla röster är färdigräknade senare i veckan så kommer kanske ett eller mandat ha hoppat mellan de tre blocken. Det mycket jämna läget mellan S, V och MP å ena sidan och M, L, C och KD å den andra sidan kan ha blivit ännu jämnare eller något ojämnare och SD kan ha vunnit och förlorat något mandat. Det spelar dock mindre roll därför att blocken i sig själv inte utgör något regeringsalternativ.
De borgerliga partierna har på valnatten samfällt krävt statsminister Stefan Löfvens avgång så att talmannen fritt kan börja sondera efter möjliga regeringsbildare.
Avgångskravet bygger på något som de aldrig säger; att deras majoritet vid en sådan omröstning förutsätter att SD gör gemensam sak med dem och röstar nej till Löfven i riksdagens votering om ny statsminister. Samt att samma SD kommer att lägga ner sina röster vid nästa omröstning om Ulf Kristersson som statsminister. Vilken därigenom blir vald.
Löfven har förklarat att han inte tänker avgå. Vilket är maktpolitiskt logiskt. Han vet om sprickorna i den borgerliga alliansen. Därför utmanar Stefan Löfven Ulf Kristersson. Liberalerna kommer att falla undan; det känns ganska säkert efter att på nära håll ha sett L: s partiledare Jan Björklund i SVT: s valvaka i natt. Men för att kunna stoppa Kristerssons inval som statsminister så krävs även att Centerpartiet hoppar av Alliansen. Centern är ett parti med helt andra makttraditioner än vad Liberalerna har. Annie Lööf skulle kunna få stöd från sitt parti för att träda in i Kristerssons regering även om tillträdet sker genom att SD lägger ned sina röster i voteringen om statsminister.
Personligen skulle jag helst se en regering med hyfsat samfällda intressen i politikens tyngsta sakfrågor om invandringen och välfärden i vid mening. Alliansen är inte en sådan regering. S, V och MP är inte en sådan regering. Det krävs något annat. Och eftersom detta "något annat" inte finns ännu så ställer jag in mig på en ganska så bökig mandatperiod här framöver.