2005 samlades Socialdemokraterna till kongress i Malmö. Det skulle ta 12 år från Malmökongressen för att S återigen skulle få hålla kongress i regeringsställning. Men nu är det dags. När Stefan Löfven omvaldes till partiledare för Socialdemokraterna vid lunchtid på söndagen så gjorde han det som statsminister. När Margot Wallström tidigt på söndagsmorgonen höll ett anförande om tillståndet i världen så gjorde hon det som utrikesminister. När Morgan Johansson på eftermiddagen i går drog igång partikongressens diskussion om ”En ansvarsfull migrationspolitik” så kunde han göra det som migrations- och utrikesminister.
Invandringspolitiken är en viktig byggsten i socialdemokraternas valparoll ”Trygghet i en ny tid.” Invandring har länge varit en grannlaga fråga med många balanser. Inte minst visar fredagens terrordåd i Stockholm - utfört av en asylsökande som fått avslag men som ändå stannat kvar i landet - på behovet av regeringar och kontroll för att säkra den medborgerliga acceptansen för öppenhet.
Invandringsdebatten på partikongressen var tämligen bedrövlig. Probleminsikten hos det 50-tal ombud som yttrade sig i debatten var nära noll. Beslutet blev ändå bra. En enig partikongress ställde sig bakom regeringens och partistyrelsens förslag om att upprätthålla den reglerade och restriktiva politiken. Men talarna – utom en handfull – ägnade sin talartid åt att hylla den politik som regeringen inte för. För att skapa denna enighet förde Morgan Johansson in ”skrivningar” (som det heter på det politiska språket) i beslutet om ”principiella uppfattningar” om sådant som ”permanenta uppehållstillstånd” och om ”fler legala vägar in i landet.”
Jag har absolut inget emot enighet. Men ensidigheten i debatten var bedövande. Det var som om invandring var en helt endimensionell fråga där invandrarna var allt och där Sveriges och välfärdsstatens problem inte fanns.
Som tur var har Socialdemokraterna Stefan Löfven. Alltmer trygg i sitt mycket svåra uppdrag talade Löfven till kongressen om behovet av att ”revolutionera etableringen av nyanlända” och om att vi ”står inför en enorm arbetsuppgift” där arbete och anställningsbarhet är helt avgörande.
Året efter kongressen 2005 fick dåvarande statsministern Göran Persson avgå som statsminister. På kongressen 2017 har Stefan Löfven definitivt stärkt sina chanser att undgå Perssons öde.