Moderaternas tidigare riksdagsgruppledare och försvarsminister återkom under helgen (10 juni) med ännu en uppfriskande och realistisk drapa på DN Debatt. Odenbergs tema i helgen var ungefär detsamma som då han på DN: s debattsida argumenterade för en regering mellan S och M (5 februari) eller då han framträdde i Karin Erikssons intervjureportage från "bottenplan på Östermalm." (Dagens Nyheter 25 mars).
Mikael Odenberg anser att Moderaterna så till den grad har "famlat och snubblat" i oppositionspolitiken att den likaledes famlande och snubblande minoritetsregeringen har kunnat överleva.
Mer att läsa: Alla skyllde på Billström.
Nyckelmeningen i Mikael Odenbergs medieframträdanden under våren är denna uppmaning: "Partiet borde lära av hur vi byggde Nya moderaterna 2004–2006. Vi beslöt att fokusera på vår egen politik och inte förhålla oss till Socialdemokraterna i allt vad vi sa och gjorde. Dagens M är i stället upptaget med att förhålla sig till SD. Det leder lika fel."
Odenberg har helt rätt i detta. Samtidigt svindlar tanken. SD håller efter endast knappt två mandatperioder i riksdagen på att erövra en liknande ställning som S erövrade efter regeringsinnehav i 44 obrutna år. Då kretsade allt runt S. Nu kretsar det mesta runt SD.
Mer att läsa: Klargörande dom om papperslösa.
Nya Moderaterna lyfte från decennier av maktpolitisk kräftgång när de beslöt sig för att inte längre identifiera sig som ett "anti-socialistiskt" parti för att istället komma ut som ett pro-arbete och alliansparti. Nu har SD snabbt kapat åt sig hyggligt stora delar av S, M och av Soffans stora "vet-ej-grupp". Inga av de gamla majoriteterna är därmed längre tillgängliga.
Mikael Odenberg skriver ut ett slags liberalkonservativt recept på lämpliga förhållningssätt i tidens stora frågor om integration, öppenhet, kontroll och trygghet. Hans grundidé är att M ska bestämma sig för vilka frågor som är viktigast och för vad de vill göra i dessa frågor. Och att låta SD och Jimmie Åkesson göra vad de vill. Både receptet och grundidén är möjliga att anamma för fler partier.
Personligen ser jag knappt något i Mikael Odenbergs upplägg som inte en Löfvensk socialdemokrati skulle kunna förhålla sig till utan att krevera.