Inga oväntade saker inträffade då riksdagen på tisdagen röstade om sitt förtroende för statsrådet Annika Strandhäll. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ihop 173 röster för ett misstroende. Det hade krävts två röster till.
I sakfrågan är jag övertygad om att Annika Strandhäll kommer att få allvarlig kritik av Konstitutionsutskottet som inom några dagar kommer att offentliggöra sitt granskningsbetänkande. Moderatledaren Ulf Kristersson anförde i riksdagsdebatten tämligen starka argument för att regeringskansliets regelverk inte respekterats i tillbörlig omfattning när regeringen - genom Annika Strandhäll - beslöt att skilja Ann-Marie Begler från uppdraget som generaldirektör på Försäkringskassan. Ingen bestrider att regeringen har rätt att tillsätta och att avskilja generaldirektörer från sina uppdrag. Men det finns regelverk att följa. I regeringskansliet är regelverken mycket viktiga och centrala. Det finns goda skäl till att det är på det viset. Ett regeringskansli med tillhörande statliga myndigheter är nämligen mycket partipolitiknära verksamheter. Alla dessa regelverks uppgift är att begränsa möjligheten till direkt partipolitisk styrning av staten.
Mer att läsa: Beglerffären har ett särskilt allvar.
Det starkaste argumentet från Kristersson var när han pekade på den unikt stora och öppna uppställningen för Ann-Marie Begler som visats av flera före detta och aktiva topptjänstemän i Försäkringskassan. Inga politruker i världen kan vifta bort deras ord. Tjänstemännens frimodiga klarspråk undergräver trovärdigheten i Annika Strandhälls version. Vilket säkerligen kommer att tydliggöras i Konstitutionsutskottets betänkande.
Jag är däremot långt mindre övertygad om det kloka i att ställa till med en förtroendeomröstning. KU borde ha fått gå först. Att stoltsera med ännu en förlust är inget som Ulf Kristersson borde tråna efter. Visst spräcktes C- och L-fronten i omröstningen. Men priset för L: s röster blev att Centerpartiet och Socialdemokraterna kom ännu lite närmare varandra. I mina ögon är det berömvärt att Annie Lööf och Stefan Löfven tycks vilja göra ett rejält test av sin egen förmåga att bygga en regeringsplatta som kan hålla mer än en mandatperiod. Det är emellertid bekymmersamt om detta eventuella regeringsbygge ska ske till priset av mer verklighetsblyg polarisering och av ett försämrat samarbetsklimat stora och vettiga partier emellan.