118 av landets 290 kommuner styrs av blocköverskridande majoriteter. Socialdemokraterna är med och regerar i drygt 60 procent av kommunerna. Centerpartiet ingår i majoriteten i nästan hälften av kommunerna medan Miljöpartiet är en del av styret i fyra av tio svenska kommuner.
Det är således inte enbart partistorlek som avgör när kommunledningar ska formeras efter valen. Majoriteter som består av M och S är till exempel ganska ovanliga ute i Kommunsverige; knappt tio kommuner styrs av de vanligtvis två största partierna.
Av alla partier är det C och MP som är allra flitigast att samarbeta över rikspolitikens blockgränser. Det lilla Miljöpartiet är något av en mästare när det kommer till regeringsmedverkan i den lokala politiken. I rikspolitiken har MP krympt ihop till ett slags vänsterparti. Men i den kommunala myllan är faktiskt den vanligaste blocköverskridande partikombinationen M, C, L, KD och MP; enligt SCB styrs 17 kommuner på det viset.
Valet till kommuner, landsting/regioner och riksdag avgörs om knappt sju veckor. Frågan är om och hur den tilltagande blocknonchalansen ute i landet kommer att påverka den uppskruvade och våldsamt överdrivna retoriken på den nationella nivån?
Kommunpolitiken kännetecknas ofta av den klassiska och genuint samhällsnyttiga problemlösarinställningen i samhället. Alla dessa politiker som är involverade i blocköverskridande styren – som de gärna vill fortsätta med eftersom de fungerar så pass bra – kommer de bara att tiga och anpassa sig till en valrörelse där de förväntas beskriva sina respektive samarbetskollegor som ormars avföda och/eller som broar till det anständiga samhällets undergång?
Det vore befriande om kommunalråden – inte minst inom Socialdemokraterna och Centerpartiet – försökte få lite hyfs och fason på sina rikspolitiska systrar och bröder.
Sverige har en hel del problem som behöver tas itu med. Även inom rikspolitiken finns en majoritet av politiker som framförallt och gärna vill bidra till problemlösningen på pragmatiska och framstegsvänliga sätt. Men de konstruktiva attityderna drunknar i vrålet från politruker som tycks tro att det finns en massa väljare därute som tror på sagorna om högerns respektive vänsterns förskräcklighet. Vilket det inte gör.