Väldigt många människor är konservativa. Saken har inte mycket med höger och vänster i politiken att göra. Däremot kan politiska partier uppträda konservativt och därmed öka sina chanser att tilltala fler människor. Att "uppträda konservativt" innebär till exempel att på lämpliga sätt stå upp för folkligt förankrade institutioner och sedvanor. Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och en på goda grunder stigande stjärna på den statsvetenskapliga himlen. I en längre artikel på Kvartal.se för Barrling ett mycket intressant resonemang som tar sin utgångspunkt i den brittiske författaren David Goodharts berömda tankar om "Somewheres och Anywheres."
Mer att läsa: Kamp för värdig respekt.
Somewheres utgör den stora (50 procent) och mer konservativa bulken av befolkningen som fäster stort värde vid "trygghet och traditioner" och som känner bindning till både "sin hemort och sitt land", de känner sig hemma någonstans/somewhere. Anywheres kanske utgör en fjärdedel av befolkningen. De är mer liberala och globala, ger inte så mycket för Sverige och gränser och hemorter. Dessa "Vartsomhelstare" har mycket stor dominans inom media, politik och inom kändisgänget i stort. Enligt Goodharts statistikbedömningar är den resterande fjärdedelen av befolkningen en mix av någonstansare och vartsomhelstare.
Katarina Barrling dissekerar det svenska partipolitiska landskapet utifrån Goodharts indelning. "Folkhemmet" har en central plats i hennes text. Folkhemmet var en socialdemokratisk snilleblixt som ramade in bilden av Sverige som ett tryggt och stabilt "Somewhere"; till skillnad mot socialismens mer fladdriga "anywhere." Folkhemmet utgjorde grunden för att Socialdemokraternas sensationellt stora dominans i Sverige.
Folkhemmet Sverige - där utlandet oftast höll sig just i utlandet - balanserade samhällspåverkan från frihandeln, öppenheten och marknadsekonomin. Exportindustrins liberala Anywhereattityd var en sak för sig på sin egen kant.
Nu är saker och ting annorlunda. Som Katarina Barrling konstaterar så har vurmen för det "mångkulturella samhället" inneburit ett farväl till Folkhemmet. Vilket SD har brutit in och exploaterat på ett handfast sätt. Barrling ställer den intressanta frågan om hur "utvecklingen för SD hade sett ut om Sverige i stället för mångkultur hade inriktat sig på nya medborgares anpassning till svensk majoritetskultur?" Invandringen som sådan är kanske inte SD: s främsta framgångsfaktor? Problemet är kanske snarare att okänsliga anywheres har fått styra alltför mycket hos sossar, moderater och i de stora mediehusen?