Den borgerliga Alliansen är ett eftertraktat bytesdjur ute i den politiska djungeln. Både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är ute efter att slita itu Alliansen. Sverigedemokraterna vill åt Moderaterna och Kristdemokraterna för att om möjligt bilda ett konservativt block. Den delen av alliansjakten är tämligen väl skildrad och diskuterad. På annandagen fanns till exempel en artikel på detta ämne att läsa i Svenska Dagbladet. Tidningens politikreporter Claes Lönegård beskrev de övervägningar som görs inom SD.
I långa loppet tycks de ledande i partiet luta åt att det är bra om Centerpartiet och Liberalerna går över till Socialdemokraterna och bildar ett vänsterliberalt block tillsammans med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. En sådan utveckling skulle gynna SD: s konservativa planer enligt vad partiledningen ger uttryck för i Lönegårds artikel i Svenskan.
Så är det säkert.
Mer att läsa: Den nakna sanningen om SD.
Socialdemokraternas jakt på C och L är däremot mer underbevakad. Många kommentatorer och mediatyckare tycks märkligt nog ta den sverigedemokratiska bilden - som Jimmie Åkesson för övrigt delar med Annie Lööf - av det vänsterliberala blocket på fullt allvar. Förmodligen är det så enkelt att en betydande andel av kommentatoriet bär på en bild av S som ett vänsterparti med liberala böjelser.
I verkliga livet är ju Socialdemokraterna vare sig vänster eller liberalt. Den fundamentala framgångsfaktorn för S är reformistisk respekt för konservatismen.
Ibland lite vänster. Ibland lite höger. Ibland på stället marsch. Ibland lite framåt. Ibland lite bakåt. Men nästan alltid försiktigt konservativt. De få gånger det gått riktigt på tok har vänsterradikalfalangen fått bestämma. Löntagarfonderna är det främsta exemplet, koalitionen med V och MP i valet 2010 och valet av Juholt till partiledare kan också nämnas.
Ett modest konservativt block med liberala inslag - M, SD, KD - skulle vara dödsstöten för S. Vilket jag hoppas att S-förhandlarna betänker inför vad som komma skall här snart. Att liera sig med en svärm av liberala höger/vänsterpartier utan konservativ tydlighet är att ge Jimmie Åkesson en gräddfil till makten.