Gustav Fridolin har gått från att vara Miljöpartiets underbarn till att bli något av partiets problembarn. Det manliga språkröret Fridolin har mer eller mindre varit yrkespolitiker sedan puberteten. Det är han som i allt väsentligt knyts samman med alla de politiska eftergifter som MP fått genomleva under sina snart tre debutår som regeringsparti.
Det är tämligen naturligt att Fridolin får klä skott för det mesta av missnöjet som styr väljare bort fort från Miljöpartiet. Han har varit med så pass länge och han har också upplevt solskensdagar och framgångar som nu liksom balanseras med regnskurar och bakslag.
På lördagskvällen talade Gustav Fridolin i Almedalen. Det ösregn som tidigare under lördagen dominerat Visbys utemiljö gjorde uppehåll och uppemot ett tusental människor flockades i Almedalen för att lyssna till vad Gustav Fridolin skulle kunna hitta på för att om möjligt kunna börja vända den nedåtgående trenden. Jag var där
Det var ett till stora delar bra tal. Hans gröna tråd var att tala om "utveckling" på klimat/miljö/energi-området och ambitionen var att knyta ihop Miljöpartiet med den stora och positiva "utvecklingslinjen" med klimatsmart stadsförnyelse, med elbilar, med fossil utfasning, med solceller, med cyklar och med gröna jobb. Fridolin lyckades bra i sitt uppsåt.
Domedagspredikningarna - jorden går under och det är bara jag profeten som fattar det - har annars varit legio för många miljöorganisationer och för Miljöpartiet. Sådant stöter bort de stora mängder av människor; utöver de som verkligen trivs med att vältra sig i problem och med att känna sig som en upplyst förtrupp i den annars likgiltiga folkmassan.
Fridolin bjöd istället in till en "utvecklingsresa" fram mot ett modernt land med moderna och framgångsalstrande värderingar och livsmiljöer.
Problemet för Fridolin och MP när de väljer att låtsas som om allt som har varit inte har varit. Sådant är aldrig bra. Ett fungerande budskap har tre komponenter: 1. Var kommer vi ifrån? 2. Vart är vi nu? 3. Vartåt ska vi?
Gustav Fridolin hoppar över nummer 1: Varifrån vi kommer. Det duger inte. En ödmjuk ansats där Fridolin visar att han förstår att vi förstår att MP har haft det tufft som fått lämna en del väl idealistiska positioner i olika frågor för att därigenom kunna påverka som fortsatt regeringsparti i den största och viktigaste frågan om klimatet.
Det borde han ha gjort. Det bör han göra framgent. Då blir det ännu bättre. Då ökar chanserna till fortsatta riksdagsmandat efter 2018. Då ökar också möjligheterna för MP att återigen bli mer av ett mittenparti som främst bryr sig om klimat och miljö och som håller sig borta från den gamla politikens höger- och vänsterfack.