När jag var folkhögskoleelev och runt tjugo år gammal satte jag mig ned för att skriva en bok om ”Sanningen”. Jag ansåg mig ha koll på vad som var sant och falskt här i världen och kände ett behov av att sätta sanningen på pränt. Vid den femte eller sjätte sidan som jag skruvade in i skrivmaskinen avtog intensiteten i tangentbordshamrandet. Motsägelser började dyka upp? Fanns det verkligen inte rimliga invändningar mot Sanningen? Var det inte snarare ”Min sanning” som jag satt och försökte författa; vilket gav utrymme för även andra att skriva sina sanningar?
Jag minns mitt avbrutna sanningsprojekt mycket väl. Viktiga insikter om sanningar och verkligheter sjönk in i mig och förstärkte söndagsskolans bibelord om hur lätt det är att se grandet (flisan) i sin nästas öga men hur svårt det är att se bjälken i sitt eget öga. Sanningen fick jag lägga på hyllan. Det fick räcka med Min sanning.
På senare år har mitt sanningsprojekt ofta ploppat upp i minnet. Allt tal om ”faktaresistens” och ”filterbubblor” och ”ekokammare” får mig att känna igen mitt eget beteende som tjugoåring i hur många vuxna, maktfulla och utbildade människor beter sig idag.
Det är ett stort antal män och kvinnor från de stora mediehusen, från statsvetarkretsarna och från kulturens estrader som utan synlig tillstymmelse till ödmjukhet anser sig stå för den sanna och faktaspäckade sanningen; till skillnad mot den SD – och Trumplutande populasen som kravlar runt i de sociala medierna och som enbart låter sina egna osanningar studsa mot och bekräftas av andras osanningar.
Bjälken i det egna ögat – etablissemangets egna filterbubblor – är märkligt frånvarande i diskussionen. Vilket är ett demokratiskt problem.
När den offentliga makten låser in sig i slutna ekokammare kan det nämligen få betydligt allvarligare konsekvenser än när vanligt folk slirar till det i en Facebookgrupp. Det finns flera exempel på detta: Skolresultaten, terrorskyddet, Caremadrevet och invandringen. Det är faktiskt bara några få år sedan som nästan alla riksdagspartier, alla stora mediehusens nästan alla journalister och chefer och i huvudsak alla prominenta och upphöjda tyckare enbart ekade varandras ”sanningar” om att invandringen oavsett volymer och ursprung enbart var ett problem för rasister och deras hejdukar.
Maktens och maktgranskarnas män och kvinnor uppträdde kort sagt faktaresistent så att det sjöng om det. Vilket inte på något sätt försvarar andra faktaresistenta påståenden om invandringen som välfärdens och civilisationens Harmagedon. Lite ödmjukhet vore på sin plats. Makt är inte synonymt med rätt.