Frågan hur Sverige kommer att styras här framöver upptar en stor del av diskussionen inför valet i höst. Partierna på riksplanet hänger sig fortfarande kvar i sina respektive trygghetszoner. Ingen av zonerna är i närheten av att kunna erbjuda vettiga plattformar för en regering med förmåga att rimligt kraftfullt ta itu såväl med det löpande regeringsarbetet som med de mer strukturella reformer som medborgarna efterfrågar när det gäller kriminalitet, tiggeri, integration och migration.
Trygghetszonen för Moderaterna och de övriga borgerliga partierna är Alliansen. Trygghetszonen för Socialdemokraterna är att skälla på Moderaterna på ett alltmer hialöst sätt. Exempelvis lät alla huvudtalare på S förstamajmöten åhörarna veta att om Moderaterna får bilda regering så kommer Sverige att få "den mest högerinriktade och löntagarfientliga regeringen sedan rösträttens införande", sa socialminister Annika Strandhäll i Norrköping. Allas - utom de rikas - löner kommer att sänkas och allas hyror kommer att höjas. Denna regering kommer dessutom att ha ett "högerextremt och brunt parti lite på släp", enligt Strandhäll. Trygghetszonen för Sverigedemokraterna är att skälla på Socialdemokraterna och på Moderaterna för typ "massinvandringens katastrofer."
Ute i landet rör det emellertid på sig. Rena alliansregeringar i kommuner och landsting/regioner är ungefär lika ovanliga som rena rödgröna styren på kommunala och regionala nivåer. Styren som bygger på samarbeten mellan socialdemokrater och/eller centerpartister/moderater är förmodligen - jag har någorlunda snabbt ögnat igenom listorna - mer vanligt förekommande än lokala regeringar som bygger på samarbeten mellan S, V och MP. Någon kommunledning där SD konkret ingår kunde jag dock inte upptäcka. Informella samarbeten mellan andra partier och SD har emellertid etablerat sig här och där ute i environgerna.
Den kommunala samarbetskulturen bygger på pragmatiskt ansvarstagande för välfärdens kärnverksamheter. Experter säger ibland att rikspolitiken är "något helt annat än kommunpolitik" och att lokala samarbetsformer därför inte kan jämföras med riksdagen. Experterna har fel. Rikspolitik - utanför de dammiga trygghetszonerna - handlar just precis exakt om pragmatiskt ansvarstagande för välfärdens kärnverksamheter. Därför visar kommunpolitikerna vägen för staten.