Mikael Holmström är försvars- och säkerhetspolitisk reporter på Dagens Nyheter. Söndagens DN (28 juli) domineras nyhetsmässigt av Holmströms reportage om varför Försvarsberedningen sprack i början på maj månad. Beredningens åtta partier hade steg för steg, under den socialdemokratiske nestorn Björn von Sydows ledarskap, skrivit ihop sig om att försvarsutgifterna bör öka med 50 procent fram till år 2025. På det skälvande upploppet brakade dock bygget ihop; de fyra borgerliga partierna lämnade beredningen sedan S i regeringen började glida och svaja i finansieringsfrågan.
Mikael Holmström rapporterade om ett möte på sommaren 2018 där S på högsta nivå försökte bli överens om de anslagshöjningar som Försvarsberedningen skulle komma att föreslå: "Finansministern är kritisk, men statsministern sätter inte ner foten. Av allt att döma tolkar både Magdalena Andersson och Peter Hultqvist mötet som att de fått stöd för sin egen linje."
Kanske var det just så det gick till. Efter alla decennier av regerande i stat och kommuner finns en nedärvd S-tradition av att inte i onödan och i förtid låsa upp sig för hårt i känsliga frågor. Erfarenheten är nämligen att många problem "löser sig av sig självt bara man har is i magen att vänta tillräckligt länge".
Vi får väl se vart det landar. Statsbudgeten förhandlas nu intensivt i det nya regeringsblocket.
På söndagens ledarsida i DN (28 juli) tecknade tidningens politiske redaktör Per Svensson en mycket positiv bild av kompromissideologin i detta regeringsblock som består av S, C, MP och L. Jag kan hålla med honom om det mesta han skriver. På en punkt är han dock alltför skönmålande och idealistiskt trosviss. Per Svensson hävdar att Januariavtalet mellan de fyra partierna tillkom för att förhindra att partiet SD skulle få makt och inflytande över regeringen. Det som i själva verket hände med Januariavtalet var att partiet S tillförsäkrades makt och inflytande över regeringen.
Trots sitt sämsta val någonsin så är det nu därför en försvarsminister från S som bråkar med en finansminister från S om försvarsanslaget. Chansen att bråket ska få tid att "lösa sig självt" är nog i och för sig ganska liten. Men den som har den politiska makten har alltid bättre chanser än andra att manövrera så att lösningen till slut blir hyfsat uthärdlig för de egna leden. Därför är regerandet politikens A och O.