Lite under radarn utkämpar Jan Björklund sin valrörelse. Av de små partierna har KD: s Ebba tagit nästan allt strålkastarljus genom sin kamp mot spärren. Det som blev över av uppmärksamheten fick Isabella Lövin i Miljöpartiet under några dagar i samband med sommarens bränder då flera stora mediehus gick helt klimatbananas.
Liberalerna är – sin partiella osynlighet till trots – en tungviktare i svensk politik. När rösterna räknades i 1911 års val fick partiet över 40 procent. Liberala politiker gjorde stora insatser när den parlamentariska demokratin infördes. Partiet låg stadigt över 20 procent under Bertil Ohlins glansdagar på 1940- och 50-talen. Sedan dess har det väl varit lite knackigare.
Lars Leijonborg blixtrade till 2002 med drygt 13 procent. I årets opinionsundersökningar tycks Liberalerna vara på väg att sega sig upp något från 5, 4 noteringen vid valet 2014. I Ekots sammanvägda mätning (5/9) når partiet upp till sex procent.
Jan Björklund har varit partiledare sedan 2007. Han har utmanats, kritiserats och kommit igen med gott humör. Som ansvarigt statsråd i utbildningsfrågor borde han ha kommit längre än vad han gjorde på sina åtta år i regeringen. Intentionerna var helt riktiga. Starkare statlig styrning mot kunskapsmål, legitimationer för behöriga lärare och tydligare och tidigare kunskapsmätningar var kloka reformer som dock ännu återstår att fullföljas.
Kanske kan det nu öppna sig ett möjlighetsfönster för Jan Björklund att fullborda sin karriär och sina ofullbordade reformer genom ett nytt uppdrag i någon av de kommande regeringarna?
Liberaler är till sin natur lite flaxiga. Medan M och S kännetecknas av att ”köra på” när kursen väl utlagd så kan liberaler plötsligt ändra sig när de tycker sig höra bättre argument. Vilket naturligtvis är en god egenskap i det stora hela. I maktpolitikens stora frågor är det emellertid så att argumentlyssnande har sin tid och genomförande har sin tid.
Flaxigheten gör att vare sig moderater eller socialdemokrater riktigt litar på liberaler. Ändock är det ju så att rationellt och sakpolitiskt så vore en regering med S, M och L det mest logiska. Politik har ju gubevars sin egen rationalitet; man får koka soppa på de spikar som är tillbuds. Å andra sidan kanske det vore bäst för Sverige med en regering vars sammansättning byggde mer på verkligheternas rationalitet än på politisk logik? En flaxig liberal skulle kunna göra nytta i ett moderatsocialdemokratiskt Rosenbad.