Socialdemokraterna ska givetvis försöka regera landet varje gång som det dyker upp en möjlighet. Regeringskonsten är den svenska socialdemokratins märg och ben. I opposition är S en tämligen bedrövlig idélös och butterbitter upplevelse; alla regeringsdecenniers baksmälla skulle man kunna säga.
Som regeringsalternativen börjar se ut nuförtiden finns det dock skäl att göra ett stopp i maskin för att i lugn och ro reflektera över läget och över vad för slags framtid som kan tänkas komma.
Sedan ganska lång tid tillbaka hur ju inte S-rösterna i valen egentligen räckt till för att bilda en egen regering. Den borgerliga osämjan, traditionens makt och - tror jag - rädslor och underlägsenhetskänslor hos många av de andra partierna har starkt bidragit till att Socialdemokraterna har kunnat dominera på det sätt som partiet har gjort.
Den borgerliga alliansen som bildades 2004 var ett svårt och hårt slag för socialdemokratin. Samarbetsattityden - "vi är beredda att samarbeta med alla partier utom Moderaterna" - föll ihop som en sprucken ballong när det inte fanns några andra partier än V och MP att samarbeta med. Socialdemokratin löpte på i de borgerliga partistrategernas önskeriktning. Valet 2010 tvingades dåvarande S-ledaren Mona Sahlin att bedriva valrörelse tillsammans med både MP och V som vore de ett gemensamt regeringsalternativ.
När SD kom in i riksdagen blev det ännu värre för S vars strateger och tänkare valde att låta än mer vänster och retoriken förgrovades. Regeringsperioden 2014-2018 tillsammans med MP och det genom Decemberöverenskommelsen påtvingade budgetsamarbetet med V lade lök på laxen. Vägarna till det forna och socialdemokratiskt definierade mittfältet har blivit än mer stängda under de månader som passerat sedan valet i september i år. S är illa trängda. I omröstningen om Stefan Löfven i slutet av förra veckan lyckades S bara skramla ihop 116 av 349 möjliga ja-röster. Vi torde få gå mer än hundra år bakåt i historien för att se något liknande. Det som oroar mig mest är att Socialdemokraterna tycks vara beredda att helt släppa sin konservativa flank för möjligheten att totalt liera sig med en grupp vänster- och högerliberala partier. Det är ett felbeslut i mina ögon. Där finns ingen regeringsmakt att ha att få.