Enligt den senaste statistiken (juli 2019) från Arbetsförmedlingen är 344 000 människor inskrivna som "öppet arbetslösa och sökande i program." Ungefär 163 000 av de arbetslösa är födda i utomeuropeiska länder medan cirka 35 000 har sitt ursprung i europeiska länder utanför Sverige. I runda slängar har således 200 000 av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kommit till Sverige från andra länder.
I en parallell del av den svenska verkligheten upprättar Migrationsverket föreskrifter över arbeten där det råder "stor efterfrågan på arbetskraft." Föreskriften - MIGRFS 2019: 02 - består av en lång förteckning av yrken och arbeten. Migrationsverkets generaldirektör fattade beslut om listan i februari i år efter "att ha hört Arbetsförmedlingen, Polismyndigheten och Utrikesdepartementet" och efter det att "Arbetsförmedlingen gett sammanslutningar av arbetsgivare respektive arbetstagare tillfälle att yttra sig."
Migrationsverkets pressavdelning förklarar i ett mejl till mig att förteckningen används vid "tillämpningen av det undantag från kravet på uppehållstillstånd före inresan som finns i 5 kap. 18 § tredje stycket i Utlänningslagen. (--) Där framgår att en utlänning som fått visering för att besöka en arbetsgivare (eller som rest in viseringsfritt i detta syfte) och som får en anställning i vissa fall kan beviljas tillstånd utan att lämna landet. Förutsättningarna är att anställningen avser ett arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft."
Listan innehåller drygt 140 olika arbeten och yrken där det enligt Migrationsverket, Polisen, Arbetsförmedlingen, Utrikesdepartementet och enligt arbetsmarknadens parter råder sådan stor efterfrågan på arbetskraft att det krävs lättnader i lagarna för att arbetsgivare ska kunna hitta medarbetare utomlands. Vilket väl är alldeles utmärkt. Arbetskraftsinvandring är i mina ögon en självklar del av samhället.
Det som skaver är däremot de 200 000 arbetslösa personerna som invandrat till Sverige från andra länder. Vad är det i den svenska modellen som gör att inte fler av dem arbetar i dessa bristyrken? Bland arbetslösa från länder utanför Europa ökar tvärtom gruppen som varit arbetslösa i två år eller mer med några tusen personer jämfört med förra året.
Arbetskraftsinvandring till bristyrken kan givetvis behövas trots denna omfattande arbetslöshet bland invandrare.
Men att samtidigt ta del av bristyrkeslistan och arbetslöshetsstatistiken gör mig mycket förvånad; det kan jag inte förneka.
Utan att på något sätt förringa svårighetsgraden i något yrke så ter det sig mycket märkligt att betydligt fler av de arbetslösa inte har kunnat anvisas och/eller snabbutbildas för att kunna arbeta i några av de bristyrken som finns på listan; arbeten där det borde vara möjligt att jobba även utan jättebra språkkunskaper. Några exempel i bokstavsordning:
Anläggningsarbetare, Anläggningsmaskinförare, Betongarbetare, Buss- och spårvagnsförare, Fastighetsskötare, Förare av jordbruks- och skogsmaskiner, Lastbilsförare, Lokförare, Murare, Målare, Odlare av jordbruksväxter, frukt och bär, Personliga assistenter, Pizzabagare, Saneringsarbetare, Skogsarbetare, Slaktare och styckare, Smeder, Städare, Taxiförare, Truckförare, Träarbetare, Trädgårdsanläggare.
Vi vet att det bästa sättet att få ett arbete är att ha ett arbete. På motsvarande sätt är det bästa sättet att bli arbetslös att vara arbetslös. Det måste vara något allvarligt fel på det svenska systemet när 200 000 arbetslösa invandrare inte räcker till för att fylla bristerna i många arbeten/yrken i listan här ovan.
Problemet är både individuellt och kollektivt. Sverige är inget jätteland. Några hundra tusen människor som är arbetslösa under många år löper stora risker att fastna i permanent fattigdom och bidragsförsörjning. Långvarig socialbidragsförsörjning har en benägenhet att så att säga gå i arv; de individuella problemen kan komma att prägla människor i ett par, tre generationer framåt. På den kollektiva nivån så påverkas välfärdsstatens finansiering på ett negativt sätt av omfattande långtidsarbetslöshet. Allt det där vet vi och kan vi.
Ändå tillåter vi oss att hålla oss med system som inte förmår att få ut hyggligt friska och allmänt arbetsföra människor ens i jämförelsevis enkla jobb med stor efterfrågan på arbetskraft. Risken med dåligt fungerande system på sådana här vitala samhällsområden är att problemen privatiseras istället för att på allvar tas om hand som stora och tunga kollektiva problem. Om de som är ansvariga flyr problemen kan utmaningarna för de enskilda bli övermäktigt problemfyllda.