Med två stora undantag gäller regeln att politiska partier behöver slita och kämpa för att inte glömmas bort, för att leva kvar i våra medvetanden under politikens långa transportsträckor mellan val, stora skandaler, partiledarval och spektakulära händelser av annat slag. Det ena stora undantaget är Socialdemokraterna som i kraft av regeringsmakten liksom alltid finns där. Statsministern, finansministern, utrikesministern och från och till någon eller några av de andra ministrarna förekommer regelbundet i medieflödet för att kommentera eller lansera löpande ärenden och världens utveckling. Denna lågintensiva men permanenta strålning påverkar oss och sätter en bild av vilka det är som har hand om det hela.
Socialdemokraterna är ju betydligt hårdare konkurrensutsatta nuförtiden än vad som gällde för några decennier sedan. Men likväl behåller partiet greppet. På fredagen kom en opinionsundersökning från Aftonbladet/Inizio där S landar precis över 26 procent. Vilket självklart är mycket mindre än 40 procent som var det mer normala under den förra storhetstiden. Men vilket också lika självklart är en stark prestation givet den minst dubbelt så hårda konkurrensen idag jämfört med 1970- och 80-talen. Att inneha regeringsmakten är den enskilt allra viktigaste förklaringen till att Socialdemokraterna finns kvar på så höga siffror som man gör. S är ännu partiet som har hand om det hela. Socialdemokraterna är partiet Innanför.
Det andra stora undantaget är Sverigedemokraterna. I Inizios undersökning ligger SD på andra plats med drygt 18 procent. Sverigedemokraterna har även de ett slags drömläge i den tydliga rollen att vara partiet som solklart inte har hand om det hela. Sverigedemokraterna är partiet Utanför. Alla skäller på dem. Många journalister, partister och statsveterister är som förhäxade av SD; allt som händer i politiken ges en koppling till Jimmie Åkesson som därmed knappt behöver lyfta ett finger för att stanna kvar i våra medvetanden.
Att ha makt och ansvar och att definitivt inte ha/förvägras att ha makt och ansvar (för allt elände) är kort sagt två starka positioner i politiken. Därför slår det också mest gnistor i striden mellan Innanför och Utanför.