Storbritanniens medborgare har det ganska så svettigt. För tredje året i rad har de fått sätta på sig väljarhattarna och vandra till valurnorna. Först för att rösta fram en hygglig majoritet för David Camerons konservativa parti. Sedan för att rösta sig ut ur EU. Och i torsdags för att rösta bort majoriteten för Theresa Mays konservativa parti.
De två stora partierna är påtagligt instabila och underlättar inte tillvaron för medborgarna. Labour leds av en palestinasjalsdoftande vänsterfarbror med - vad det verkar - ungefär samma verklighetsförankringsgrader som Aftonbladets ledarredaktion. De konservativa tories leds av en dam som - vad det visade sig - tycktes vara helt oförberedd på den valrörelse som kom efter att hon utlyst valet till parlamentet.
De brittiska problemen med politiken är inte isolerade. Världens största demokrati USA sliter med sin Trump. I den stolta femte republikens Frankrike sopade nybörjaren Emanuel Macron banan med alla gamla partier i presidentvalet. Macrons parti som bildades för ett par månader sedan väntas också gå mycket bra i parlamentsvalen som inleds nu på söndag.
För trygghetstörstande traditionalister i politiken finns det snart nog bara kristdemokraternas Angela Merkel i Tyskland att luta sig mot.
Även här hemma i Sverige håller politiken så sakta på att ömsa skinn. Snart nog - kanske efter att medborgarna på brittiskt manér fått slita hund som väljare i extraval - har vi antagligen en regering som bättre speglar tillvarons verkliga förhållanden.
För dagen gäller dock att såväl de borgerliga som Socialdemokraterna helst rör sig i sina egna trygghetszoner. De borgerliga väljer att låtsas att Alliansen är ett fullgott regeringsalternativ. När socialdemokraternas nya valgeneral trädde fram för någon månad sedan var ansatsen att traditionsrikt peka ut vilka som är partiets "huvudmotståndare." Vem bryr sig om det? Vi vill veta vilka ni vill samarbeta med, vad ni vill göra och vi vill känna att ni är kompetenta att göra det.
S gruppledare Tomas Eneroth skriver i partitidningen AiP att minoritetsregeringen och de borgerliga partierna levererat 17 överenskommelser i stort och smått. Bygg vidare på det. Där finns det nya och stabila.