I går eftermiddag hade jag glädjen att tala med en pojke i elvaårsåldern. Jag ställde klassikerfrågan om vad han skulle bli när han blev stor? Svaret kom utan tvekan: Han vill arbeta med spel, bilda ett eget spelbolag och utveckla nya strategispel. Spel är stort; det förstår jag utan att egentligen veta. Mitt eget spelande - utöver kortspel och enstaka sällskapsspel á la Monopol - inskränker sig till att lägga Spindelharpan på datorn då och då. Men det går ju inte att undvika att höra små- och tonårsbarnsföräldrarnas berättelser om spelfrekvensen hos sina telningar. Företag som utvecklar nya spel växer - känns det som - upp som svampar ur jorden. Spel föder spel; så fungerar det.
Spelindustrin skapar en mängd nya mycket avancerade och kreativa arbeten likaväl som en hel del mer enkla och rutiniserade jobb. Under 2016 tillkom enligt Näringsdepartementet 70 nya bolag vilket enligt samma källa betyder att branschens sysselsättningsökning var 16 procent jämfört med året före. Ökningen sker från ganska låga nivåer, så är det. Enligt organisationen Dataspelsbranschen uppgick omsättningen till ungefär 12 miljarder kronor, vilket är en fördubbling på tre år.
Mot slutet av förra året svarade näringsminister Mikael Damberg (S) på en interpellation från riksdagsledamoten Isabella Hökmark (M) som ville veta hur regeringens politik för dataspelsnäringen ser ut.
Damberg delade Hökmarks intresse och entusiasm för den växande näringens kvaliteter: "När Steam - världens största marknadsplats för digitalt distribuerade pc-spel - för första gången gav utmärkelse till fjolårets bästa spel som hade sålts på plattformen hade inte mindre än 11 av 100 spel en svensk koppling, vilket är imponerande. (--) Detta är en bransch som i sig själv skapar jobb och tillväxt. Den skapar också en enormt positiv Sverigebild. Precis som interpellanten säger är detta en av ryggraderna i digitaliseringen, inte bara i sin egen sektor utan dataspelsindustrin skapar också ett driv framåt för andra sektorer när det gäller digitalisering", sa Mikael Damberg i riksdagen. (5/12 2017.)
Den elvaårige skolpojkens känselspröt har för länge sedan känt av allt det där som politikerna talar om. Han är digital på ett sätt som jag aldrig kommer att bli om jag så blir tvåhundra år. Men man får ju spela med de kort man har. Således sa jag allvarligt att "ska det bli något av dina spelbolagsdrömmar så får du hårdsatsa på matte i skolan." "Nu låter du som min mamma", sa elvaåringen. "Just precis", sa jag. "Mammor och flintskalliga farbröder ska man lyssna på. Så har det alltid varit."