Turbulensen inom Moderaterna är ytterligare ett tecken på att den "gamla ordningen" i svensk inrikespolitik inte fungerar längre. Utlösande faktor för den gamla ordningens gradvisa kollaps är förstås Sverigedemokraterna. Partiet samlar ungefär en femtedel av väljarna i Sverige. De flesta av SD s väljare har forsat in från Moderaterna och Socialdemokraterna.
För stunden förefaller både S och M att ha fått hejd på tappet till SD. I den senaste SCB-mätningen (maj månad i år) ges i vart fall bilden av att Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven framgångsrikt har lagt om kursen i sina partier för att visa att de lyssnar på budskapen från väljarkåren. Vilket var nödvändigt och bra. Men det räddar inte den gamla ordningen där huvudalternativet sedan 80 år tillbaka har varit en socialdemokratisk enpartiregering som styrt med hjälp av röststöd från kommunisterna/Vänsterpartiet/Centerpartiet/Miljöpartiet. På sluttampen har de fyra borgerliga partierna stiget in i handlingen genom sin Allians som fungerade tämligen väl under ett decennium från 2004 och framåt.
Men det finns enstaka exempel i det gamla som kan ha bäring på det nya.
Mer att läsa: Alliansen och SD finns kvar.
1991 till 1994 styrde Carl Bildt landet med stöd av det snabbt förfallna partiet Ny Demokrati. Genom den djupa ekonomiska kris som plågade vårt land under större delen av 1990-talet så kom den andra hälften av Carl Bildts statsministerperiod att kännetecknas av ett halvformellt samregerande med Socialdemokraterna.
När den nya ordningen för regeringsbildning med parlamentarisk majoritet i ryggen väl etablerar sig - när det nu sker - finns det mycket som talar för att styrelsemönstret kommer att bygga på någon av Carl Bildts två statsministererfarenheter.
Att borgerliga partier bildar en regering med stöd av SD i riksdagen är ingen apart eller sällsam tanke. Tvärtom skulle det kunna betraktas som något tämligen naturligt. För en sådan lösning finns dock många hinder i vägen. Det bästa för Sverige vore därför en regeringspakt med S och M som maktaxel. En sådan samverkan ter sig långt mer rationell än att de mindre partierna skulle riskera liv och lem i ett samarbete med S.
Regeringen visar lyhördhet - avgångna ministrar och stopp för vänstriga okynnesskatter på företagande och arbetsamhet - och den nya M-ledningen kommer nog att uppvisa liknande attityder vad det lider.
När det mesta går bra som det gör nu så är det inte så noga med hur regeringarna ser ut. Allt är faktiskt inte politik här i världen. Men vår samhällsmodell utsätts för alltmer tunga påfrestningar från globalisering, digitalisering och från folkvandringar. Vi kommer snart att behöva ett modernt och stabilt styre som kan reformera och rusta Sverige starkt igen. En pakt mellan M och S slår alla andra alternativ med hästlängder.