Pensionsbolaget AMF publicerade i sin årsrapport för 2017 ett så kallat typfallsexempel på hur pensionssystemet fungerar för olika personer i olika livssituationer. Två personer jämfördes. I det ena typfallet en person som är född på 1970-talet och började arbeta vid 25 års ålder, tjänade 25 000 kronor i månaden och gick i pension vid 65 års ålder. Det andra typfallet utgjordes av en person som inte arbetat alls. När AMF räknade samman de båda typfallens pensioner så visade det sig att 40 års arbete och inbetalande av pensionsutgifter lönade sig med exakt 883 kronor mer i månaden jämfört med den personen som inte arbetat en enda timme i hela sitt liv.
Exemplet från AMF föder många tankar och diskussioner. 13 074 kronor i disponibel inkomst per månad är inte särskilt mycket för den som betalat 17, 21 procent av sin lön i avgift hela sitt arbetsliv och som avstått löneutrymme för sin tjänstepension. Å andra sidan är ju inte heller 12 241 kronor i månaden överdrivet mycket pengar även om pengarna betalas ut till en som aldrig betalat en enda krona till pensionssystemet. Men skillnaden mellan att ha arbetat och inte ha arbetat borde vara större.
Våra välfärdssystem är fördelningspolitiska instrument. Vår pensionsmodell mår bäst när människor arbetar mycket och har bra löner. 17, 21 procent på en låg lön - eller på ingen lön - är för att vara övertydlig betydligt mindre värt än 17, 21 procent på en hög lön. De som betalar för alltihop med sina avgifter och sitt arbete behöver känna att det är värt besväret och att det är rättvist.
Politikerna i pensionsgruppen - alla utom V och SD - har ansvar för utvecklingen. I ansvaret ingår att hantera målkonflikter som till exempel att om garantipensionen höjs - vilket diskuteras - utan att de arbetsrelaterade pensionerna höjs så försvagas arbetslinjen i systemet ännu mer. Pensionsgruppen är överens om att höja pensionsåldern. Socialdemokraterna vill också rikta en pensionshöjning till arbetande låginkomsttagare på ungefär 5000 kronor om året. Det är två steg i rätt riktning som kommer att ge mer pengar till pensionärer som arbetat.
Politiken kommer dock inte undan det andra av AMF: s typfall. Pensionsutgifterna för noll- och sällanarbetande människor behöver bromsas. Finansiärerna av välfärden ska inte behandlas styvmoderligt.