Såväl statsminister Stefan Löfven som moderatledaren Anna Kinberg Batra vill att polisen på egen hand ska få bestämma om när, var och hur de vill använda övervakningskameror. Frågan om polisens val av metoder för att övervaka kriminellt belastade miljöer befrias därmed från den överbyggnad av statlig byråkrati som idag tynger och försvårar arbetet. Några kameror gör förstås ingen sommar. Det vill till betydligt mer än så för att stävja den kriminella tillväxten i Sverige. Vilket polisens egen rapport om ökningen av antalet "särskilt utsatta områden" lär visa enligt uppgifter i Dagens Nyheter.
Den politiska viljan att mer bestämt och odelat underlätta polisens arbete är dock viktig att uppmuntra. Två saker står nämligen solklart i förgrunden när det gäller att bryta den negativa utvecklingen i Sveriges alla utsatta områden. Utöver behovet av bästa tänkbara skolor på de här orterna så är strukturerade insatser mot livsstilskriminalitet av avgörande betydelse för framgång.
Det handlar om att uthålligt, hårt och smart slå till mot kriminella personer och miljöer. Plocka bort nyckelpersoner, begränsa affärsmöjligheter, störa och splittra gängen/klanerna och effektiv bevakning av såväl offentliga miljöer som av skolor, myndighetslokaler och av butiker och handelsområden.
Moderna kameror ger polisen bättre övervakningskapacitet. Därför är det bra att Löfven och Kinberg Batra är tydliga och oreserverade på den punkten.
När polis och åklagare genom bland annat fler och bättre kameror får tillgång till mer bevismaterial så vill det till att rättsstaten förfogar över en effektiv påföljdsapparat. Särskilt viktigt är det att unga kriminella ges kännbara straff som innebär att de såväl lämnar miljön som tvingas lämna ifrån sig tillgångar som har sitt ursprung i kriminalitet. Detta område är underförsörjt med god politik. Att enbart fotografera kriminalitet gör ingen nytta.
En springande punkt är att djupt kriminella återfallsförbrytare ska behandlas just som djupt kriminella återfallsförbrytare; även om de är under 18 år. I den frågan hindras det effektiva polisarbetet av en minst lika omfattande statlig byråkrati som övervakningskamerorna tidigare fick möta. Det är av stor vikt att Löfven och Kinberg Batra agerar lika tydligt på detta område som vad de nu gör i kamerafrågan.