Assimilering - eller på vanlig svenska; anpassning - är det mest framgångsrika sättet att förhålla sig för den som kommer inflyttandes till ett nytt land. Ute i verkligheternas förnuftiga liv är detta inget konstigt. Det är enbart i politikens överbyggnad som det under några decennier har pågått en i det stora hela omedveten flykt bort från anpassning och assimilering till förmån för identitetspolitik och multikulturalism. Den flykten ställer till stora problem.
Eli Göndör är filosofie doktor i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. Han kombinerar erfarenheten med att vara född och uppvuxen i Stockholm med att ha levt och rest 25 år i Mellanöstern.
I senaste numret av tidskriften Fokus medverkar Eli Göndör med en av de viktigaste invandringspolitiska artiklar som jag på år och dag läst på svenska.
Mer att läsa: Nog med låtsaslekar för Löfven.
Eli Göndörs kunskapsbestyckade poäng är att assimileringen - och därmed integrationen - framförallt riskerar att gå dåligt när det är två majoritetskulturer som möts. Å ena sidan det kulturellt kristet präglade samhället och å andra sidan personer med erfarenheter från Mellanösterns sunnimuslimskt dominerade länder. Enligt Göndör kan det vara extra svåra processer just i Sverige. Vår majoritetskultur har aldrig utmanats och/eller förtryckts och därför inte behövts hållas levande. De flesta av oss vet inte ens om att vi har en majoritetskultur; förrän vi plötsligt blir skogstokiga för att Yasri Khan, en ung sunnimuslim i Miljöpartiet inte vill skaka hand med en kvinna.
Människor som kommer från så kallade "mellanhandsminoriteter" har enligt forskning som Eli Göndör hänvisar till, så att säga anpassningen i blodet. De är snabba att smälta in och/eller att hitta zoner i samhälle/näringsliv där majoritetssamhället inte känner sig utmanade. Internationella erfarenheter pekar på att till exempel armenier, libaneser och judar är människor med minoritetserfarenheter från de samhällen de lämnar för att söka sig något nytt. Bosniaker är också - globalt som i Sverige - en mycket framgångsrik invandringsgrupp där minoritetserfarenheter har stor betydelse. Religion och etnicitet har begränsad betydelse i dessa sammanhang. Kulturella erfarenheter är däremot av stor vikt. Självfallet påverkas utfallet också av mottagarlandets attityder till integration.
Mer om Eli Göndör: Rädslans kraftfält
Eli Göndörs slutsats är att "integrationens framgångar eller misslyckanden samvarierar med identitetspolitik och välfärdsprogram: ju mer välfärd och identitetspolitik, desto sämre integration."
Det är inte så märkligt: "En människa interagerar med sin omgivning ungefär 150 gånger om dagen. Används de 150 gångerna till att interagera med nya miljöer i ett nytt land med ett främmande språk, går integrationen fortare. Om de 150 tillfällena i stället används för att upprätthålla tidigare vanor och språk, bromsas integrationen upp", skriver Göndör.
Så är det. För många (särskilt män) sunnimuslimer från Mellanöstern är det en tuff resa med anpassning till såväl en sekulär demokrati som till att vara i minoritet. Gamla föreställningar behöver bytas ut.