Annika Strandhäll är socialminister. I den rollen har hon ansvar för Sjukförsäkringen; en vital, dyr och nästan alltid politiskt omstridd del av välfärdsstaten.
Under sin tid vid makten (2006–2014) införde den borgerliga Alliansregeringen den så kallade ”stupstocken” i Sjukförsäkringen. Efter en viss tid som förmånstagare i försäkringen skrevs personer ut och hänvisades istället till Arbetsförmedlingen. Denna reform vållade vrede och kritiken mot utförsäkringen var ett huvudnummer i Mona Sahlins misslyckade försök att tillsammans med V och MP peta bort Reinfeldt ur sadeln vid valet 2010. I gälla färger bildsattes verkligheter där cancersjuka tvingades att släpa sig till tunga arbeten sina sista dagar i livet.
Mer att läsa: Systemkritiskt med tillit.
När regeringen Löfven tillträdde efter valet 2014 så togs stupstocken bort. Regeringen införde istället andra – och som det visade sig - mer effektiva regler för att dämpa sjukskrivningsivern i folkdjupet.
Att hålla de skattefinansierade förmånssystemen i herrans tukt och förmaning är en traditionell socialdemokratisk paradgren. Det var ju S som på 1950-talet tog initiativ till de i sin samtid socialt revolutionerande Socialförsäkringarna. Därför har det för det mesta – utom under oppositionsårens ökenvandring – funnits en stark ansvarskänsla inom S för att anpassa munnen till matsäcken när det gäller sådant som skattefinansierad arbetsfrånvaro.
Mer att läsa: Firma Strandhäll och Begler.
På onsdagen trädde Annika Strandhäll fram på DN Debatt. Hon anmälde översyn, reformer, kommande program och nya nationella samordnare för Sjukförsäkringen. Nyckelmeningen i Strandhälls artikel är ” När sjukskrivningarna nu inte längre ökar visar sig andra utmaningar.”
Stupstocken var tydligt ”brutal” på sitt sätt. Den nya regeringens nya regelverk där den sjukskrivnes problem ska speglas mot ”normalt förekommande arbete samt särskilda skäl vid bedömning av arbetsförmåga” är brutala på ett annat och mer otydligt sätt.
Regeringens politik har varit framgångsrik. Antalet sjukdagar har sjunkit raskt under Strandhälls kommando. ”Utmaningen” för Annika Strandhäll är att den här regeringen tycks sakna språk för att stå upp för sina framgångar i den riktiga politiken. Det finns säkerligen skäl till reformer och rundade hörn här och där i Sjukförsäkringen. Men det borde också finnas skäl för Annika Strandhäll att stolt stå upp och säga att vi har gjort det vi lovat; vi tar ansvar för det allmänna.