"Ja visst gör det ont när knoppar brister." Så skaldade Karin Boye i diktsamlingen "För trädets skull" som gavs ut 1935. Det känns inte alltför sökt att betrakta händelserna i svensk inrikespolitik genom ett raster av Boyeanskt smärtande knoppar. Saker och ting är i rörelse vars betydelse nog sannolikt bör jämföras med de dramatiska dagar 2004 då det stod klart att de fyra borgerliga partierna avsåg att bilda en "Allians för Sverige."
Mer att läsa: Hoppa du också Löfven.
Alliansen ritade om spelplanen totalt. Socialdemokraternas dominans som det dominerande regeringspartiet utmanades effektivt. Socialdemokraterna, som alltsedan 1930-talet byggt en väsentlig del av sin storhet på den uttalade viljan att för Sveriges bästa samarbeta med anständiga borgerliga partier, förpassades ut i terränger där bara V och MP rörde sig.
Då brast det för S skulle man kunna säga. Senare - för att låna några fler ord av Karin Boye - fick Alliansen känna på då trädets knoppar "som i jubel brister".
Nu är det Alliansen som brister. M gasar, Centern rasar, Björklund passar och KD rasslar. Alliansen är död. Leve nya allianser.
Mer att läsa: Norrköping får se upp.
Moderatledaren Anna Kinberg Batras besked om att M från och med nu kommer att anstränga sig för att få majoritet för sin politik vid riksdagens voteringar innebär att Alliansen mer definitivt går till de sälla jaktmarkerna. Om Moderaterna vill ha riktiga majoriteter som styr - istället för dagens hitte-på-majoritet- så betyder det att de andra får anpassa sig till det. Alliansen kan - lika lite som en vänsterregering - ens drömma om att styra i majoritet.
Statsminister Stefan Löfvens budskap till Kinberg Batra har varit att "Antingen regerar du med mig eller med Jimmie Åkesson". Så är det. I praktiken gäller omvänt detsamma för Socialdemokraterna.
Vare sig S eller M är emellertid särskilt sugna på att regera med/eller med stöd av SD. Framförallt är Sverigedemokraterna - i minst lika hög omfattning som Vänstern - genuint ointresserade av att ta regeringsansvar. Miljöpartiets rekordras i opinionen förskräcker.
Det kommer att bli en tuff och besvärlig resa för partierna. Det har jag stor respekt för. Att fortsätta låtsas som att SD inte finns i riksdagen är dock inte längre en option.
Om Kinberg Batra och M står pall några månader så kommer uppmärksamheten att riktas mot S och Löfven. Vilket slags riktig majoritet gäller för honom? Sett till politikens frågor så skulle det inte göra särskilt ont för någon med en regering vars kärna utgörs av S och M. Ligga lite lågt med Nato. Tona ner vinst- och företagsjakten. Värre knoppar har blommat.