Häromdagen slog Aftonbladets ledarsida fast att den regeringsbildning som nyligen genomförts har inneburit att ”Sverigedemokraterna inte har inflytande över politiken.”
Vilket ju stämmer i ett väldigt formellt perspektiv. Så länge regeringens två partier är överens med sina två stödpartier och med Vänsterpartiet (Eller Moderaterna eller KD) så kan det hävdas att Sverigedemokraterna inte har något inflytande.
I ett mer levande och verklighetsnära perspektiv skulle jag vilja hävda att det är betydligt sannare att påstå att SD styr så gott som allt i svensk politik.
Båda de två stora och avgörande förflyttningarna som Moderaterna och Socialdemokraterna har gjort på senare tid är faktiskt direkta resultat av SD: s blotta existens.
Mer att läsa: Sluta larva er om V och SD.
Efter valet 2010 kom SD in i riksdagen. Vilket betydde att den borgerliga fyrpartiregeringen tappade den majoritet de hade haft under sin första mandatperiod 06–10. Vilket i sin tur ledde fram till att Moderaterna under partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt beslöt sig för att markera mot SD genom att i en uppgörelse med Miljöpartiet fatta beslut om en långtgående liberalisering av invandringspolitiken. Denna politikförändring inom Moderaterna – där de tre små borgerliga regeringspartierna och faktiskt även Socialdemokraterna traskade patrull – var till stora delar sakpolitiskt irrationell och syftade enbart till att visa att ”kolla på oss, vi dansar inte efter SD: s pipa!” Vilket emellertid var precis vad de gjorde; ivern att vara tvärtemot SD gjorde att Moderaterna övergav sin egen politik till förmån för en regim som på några år körde invandringsmottagandet i drickat och som såg till att SD fördubblades ännu en gång i valet 2014.
Mer att läsa: En applåd för Anna Kinberg Batra.
Efter valet 2018 såg Sverigedemokraterna till att Socialdemokraterna ingick ett väldigt liberalt avtal med C och L. Socialdemokraterna som är ett av riksdagens minst liberala partier ska nu företräda en politik som är så liberal att inte Moderaterna vågade stå för något liknande när de regerade. En och annan liberal reform har nog vare sig S eller vårt kära fosterland något emot. Men en liberal tjurrusning är helt sakpolitiskt irrationell och styrs enbart av en flerpartigemensam önskan om att visa ”kolla på oss; vi dansar inte efter SD: s pipa!” Vilket emellertid är precis vad de gör.
Moderaterna har så sakta börjat frigöra sig från SD-bojan. Men regeringen och dess underlag sitter kvar i klistret.