Uppdaterad!
Svenska Akademien börjar nu ta sig samman. Torsdagskvällens uppgörelse ledde fram till att den ständiga sekreteraren Sara Danius lämnade sin post och akademin medan Katarina Frostensson - vars man "Kulturprofilen" fick Metoostenen att börja rulla mot Akademins centrum - stannar kvar som ledamot men lämnar sitt uppdrag.
En extra ordinare sekreterare - litteraturprofessorn och ledamoten Anders Olsson - har tagit över ledarskapet. Olsson är en djupt respekterad samförståndsmänniska (TT) och kan säkert med lite lirkande och konungsligt bistånd få skutan på kurs igen.
Mediereaktionerna på händelserna är stereotypt och tidstypiskt apolitiska. Saken beskrivs som om det som hänt är att två kvinnor offrats för att männen ska kunna sitta kvar. Ehh? Sara Danius var chef och fick gå. Hade det istället varit en Sture Danius på posten så hade han fått gå. Katrarina Frostenssons man sitter inte i akademin. Hade han gjort det hade han fått gå. Nu får hon lämna arbetet.
En kompromiss; javisst är det så. Det är så enighet skapas när oenigheten är stor. De tre som lämnat för några dagar sedan kommer nu tillbaka in i arbetet - eftersom Frostensson lämnat. Kompromissen har den goda egenskapen att alla kan känna sig som både vinnare och ansvarskännade; vi tar ett steg tillbaka - personer. Detta gäller så klart även Sara Danius. Hon går med flaggan i topp.
Texten nedan publicerades på ledarsidan 12 april:
Svenska Akademien har genomlevt många kriser sedan 1786 då kung Gustav III skapade institutionen. Akademien har i perioder hamnat i trubbel med såväl kungar som med allmänheten. Akademien har stängts ner - någon gång under ett par år och under sin drygt 230-åriga existens har De Aderton fått hantera långa epoker av bakvattensimmande och av interna fejder. Dagens kris tycks inte vara särskilt allvarlig i jämförelse med mycket av det som förevarit under seklernas gång. Dagens maktkamper framstår som tämligen oskyldiga; även om problemtyngden i skandaler med touch av sex, hemliga klubbar och pengar inte ska underskattas.
Att en akademi med ansvar för Vältaligheten har ledamöter som kan ta heder och ära av varandra med vällustigt utformade ordtirader kan inte överraska någon. Förväntningarna bör ställas högt. Det vore verkligen förödande om ledamöterna förföll till språkbruk och bråkvanor av socialmediekaraktär; "Du är en jävla idiotrasist!!!" Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl har ett betydligt bättre lyft i Expressen: "Orden sviker mig när jag försöker karaktärisera det vanvett som har brutit lös", skriver Engdahl och öser sedan på med ord som inte alls svikit honom.
Kritiken mot Akademien är på många sätt väl historiskt förankrad. Till Ekot säger författaren Jan Guillou anser att ledamöterna beter sig som "femåringar i en sandlåda" varpå han själv omedelbart beter sig just som en femåring i en sandlåda när han ifrågasätter ledamöternas "mänskliga mognad". (Vad nu femåringar i sandlådor har gjort för ont?)
Författaren Lena Andersson säger i samma inslag att hon tycker att Akademien bör vara kvar eftersom den är en lämplig plats för "udda figurer." Så här har det låtit under århundradenas gång.
Akademiens verkliga kris i modern tid kom i samband med ansvaret för Nobelpriset i litteratur. Mellan 1909 och 1974 fick inte mindre än sju svenskar - varav fem akademiledamöter - litteraturpriset. Kulmen kom 1974 då två akademiledamöter - Eyvind Johnson och Harry Martinson - delade Nobelpriset. Anklagelser om provinsiellt navelskådande fick institutionen att skaka. Ledamöterna skärpte sig och tog sig ur det svåra läget. Det skulle dröja 37 år tills en ny svensk prisades.
Mitt tips är att det kommer att ta ungefär lika lång tid innan någon ny sexskandal briserar i kretsen av de Aderton.