En gång i tiden fick jag rådet att alltid bemöta de bästa argumenten. Har inte alltid lyckats följa det, men ambitionen har i alla fall funnits. Det handlar förstås om att få en bättre och sakligare politisk diskussion. Men det gamla goda rådet har också en djupare mening. Nästan alla idéer och förslag har för- och nackdelar. Det är sällan svart eller vitt, gott mot ont. Jag står till vänster, men det betyder inte att jag betraktar alla till höger som onda och korkade. 

Jag tror till exempel inte att Daniel Persson, ledarskribent hos Norrköpings tidningar, är korkad och ond.  I onsdags skrev han om den moderna vänstern, som inte har klarat av att lösa några som helst samhällsproblem. Och det, slog han fast, förstår alla "som inte levt under en sten". 

Visst har vänstern idéer, skriver han i ett ögonblick av generositet, för att sedan slå fast att de saknar koppling till verkligheten. Punkt. Vänstern utmålar all företagsamhet som fientlig. Punkt. Och som det avgörande och enda stödet för denna tes anför han vänsterns avundssjuka apropå ett par miljardärers rymdresa. Han avslutar med att jämföra vänstern med den allt annat än framgångsrike backhopparen Eddie the Eagle.

Jag har aldrig haft några synpunkter på rymdresan och har faktiskt inget emot att bli förknippad med den brittiske backhopparen. Han roade många och vem vill inte göra det. Humor ska underskattas lika lite som politiska motståndare. 

Men min poäng är en annan. Daniel Persson tillhör en höger som länge har haft medvind. Vänstern har haft svårt att formulera lösningar på några av vår tids stora samhällsproblem, om det håller jag med. Det finns en uppenbar vilsenhet inför internationalisering och en ökad rörlighet över gränserna. I Sverige har Socialdemokraterna och vänstersidan totalt sett tappat stöd. 

Det finns förstås djupare förklaringar till hur opinionsvindar blåser.  Men jag är helt säker på att för att få och behålla medvind krävs en förmåga att hela tiden granska baksidorna med den egna politiken. En förmåga att lyssna in motståndarnas bästa argument. 

Jag har upplevt perioder då många inom vänstern kände sig oslagbara, och då alla som tyckte annorlunda sågs som mer eller mindre korkade. Som några som låg under stenar. Möjligen var det den arrogansen som förebådade nedgången. Förr eller senare vänder det alltid.

Därför blir jag, trots arrogansen och bristen på allt vad resonerande heter, hoppfull när jag läser Daniel Perssons krönika.