Den ukrainske biologen och agronomen Trofim Lysenko gjorde under Stalins tid ett försök att överföra den marxistiska teorin till biologins område. Därmed skulle det bli möjligt att få korna att mjölka mer och vetet att växa bättre.
Det gick inget vidare. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Resultatet blev missväxt och hungersnöd. Hans teser bidrog till en mänsklig katastrof.
Jag kom att tänka på den där sedelärande historien när jag läste Jessica Stegruds (SD) och Martin Kinnunens (SD) debattartikel i Svenska Dagbladet härom dagen. De kritiserar EU-s klimatpaket, och det finns förstås goda skäl att granska det. De för intressanta resonemang om risken för symbolpolitik och problemen med utsläppsrätter. Så långt hänger jag med. Däremot har jag svårt att förstå ifrågasättandet av själva utgångspunkten för EU--kommissionens förslag. SD-politikerna delar inte alls den akuta oron för klimatet.
De har helt enkelt en annan bild av verkligheten, om orsak och verkan. De ser inte samma samband mellan utsläpp och stigande temperatur. De misstror den kunskap som EU-s förslag baseras på.
Parallellen mellan Lysenko och SD-s resonemang kan förefalla halsbrytande. Och det är den förstås i någon mening. Men Lysenkos misslyckande kan användas så att säga dubbelt.
Den visar å ena sidan hur viktigt det är att ifrågasätta forskare. Det kan finnas en risk för att även de springer åt samma håll och dessutom åt fel håll. Lysenko tystade förvisso med Stalins hjälp alla sina kritiker med brutala metoder, men även i ett öppet och demokratiskt samhälle kan det finnas en risk för kollektivt tunnelseende. Därför är det angeläget att kritiskt vända och vrida även på forskarsamhällets etablerade sanningar.
Å andra sidan är det farligt att blunda för vad flertalet forskare och etablerad kunskap säger. Det de kommit fram till kan ju faktiskt vara sant och relevant. Särskilt observant ska man nog vara när man misstror forskningen därför att den utmanar de egna politiska föreställningarna. När forskarnas resultat inte stämmer med hur man själv vill att verkligheten ska se ut.
Det är alltid vanskligt med människor, särskilt makthavare, som vet svaret innan frågan är ställd. Som litar mer på sin egen politiska instinkt än på forskarnas insikt.
För egen del väljer jag att tro på EU-s analys. Den kommer som sagt att leda till en del kraftfulla åtgärder och uppoffringar, men förhoppningsvis också till att vi undviker en katastrof.