Rättegångar är viktiga beståndsdelar i öppna demokratier. Inför rättegången som börjar på måndag mot den misstänkte seriemördaren i Malmö tingsrätt konstaterade Sydsvenskans ledarsida att "rättegången handlar om mer än att fria eller fälla och att avkunna ett straff. Den är också ett sätt att behandla det kollektiva trauma som dessa grova våldsbrott orsakat." Så är det. Sydsvenskans omdöme gäller i hög grad även för två andra rättegångar som just nu pågår. I Oslo tingsrätt fortsätter granskningen av massmorden förra sommaren. I Stockholms tingsrätt går rättegången mot medlemmarna i det kriminella Södertäljenätverket in på slutvarvet. 17 män misstänks för tre mord, människorov och flera fall av utpressning.
Den organiserade kriminaliteten i Södertälje är rimligt lätt att förstå. Polisen har spanat och avlyssnat nätverkets ledare och medlemmar under en lång tid. Åklagarna har därför tillgång till ett stort och digert material som förklarar hur kriminaliteten har växt fram, organiserats och finansierats. Flödet av pengar, vapen, droger och våld har fungerat som magneter på unga män utan särskilt goda framtidsutsikter i det öppna samhället. Kan man inte vara bäst på att vara bäst så ter sig alternativet bäst på att vara sämst mer attraktivt.
Kriminaliteten har skapat ett samhälle i samhället. När rättsstaten skaffat sig tillräckligt mycket på fötterna för att kunna räkna med framgång i en öppen rättegångsprövning så slog man till mot det konkurrerande samhället. Männen har suttit häktade i flera månader. Det märks direkt i det vanliga samhället. Ekoredaktionen har intervjuat en man i en Södertäljeförort som märker av förändringen: "Det har blivit en helt annan stämning. Mina grannar vågar prata. Barnen är ute mycket mer, skottlossningen har upphört", säger mannen.
Enligt Brottsförebyggande rådet har bilbrotten minskat med nästan 40 procent, hot och kränkningsbrotten med 35 procent och vapenbrotten har minskat med 34 procent.
Det kollektiva trauma som rättegången mot Södertäljenätverket lägger upp på behandlingsbordet är i grunden en insikt om det demokratiska värdet av en rättsstat som förmår att effektivt ingripa mot kriminell organisering, rekrytering och finansiering.
Massmördaren i Norge och den misstänkte seriemördaren i Malmö är svårare att förstå sig på. Överpolitiserade hjärnor på ledar- och kultursidor har naturligtvis gjort sitt yttersta för att vi ska förstå dessa våldsutbrott som en förlängning av främlingsfientlighet, av sverigedemokrati och av kulturkonservatism i största allmänhet. Men detta är stickspår; irrbloss i natten. Och snudd på lika undermåliga som förståelsealternativ som dem som massmördaren i Norge själv erbjuder; han var tvungen att massavrätta socialdemokratiska ungdomar därför att Norge var på väg att övertas av muslimer.
Sanningen är nog så enkel att vi kan inte förstå därför att det inte går att förstå. Vi behöver heller inte förstå allt. Allt går inte att förklara på ett vettigt sätt. Det kollektiva traumat får vi leva med.