Ledare: Vinster med smart välfärdsstat

Välfärden styrs genom politiska och administrativa beslut i staten, kommuner, regioner och landsting. Välfärden styrs även i allt högre omfattning genom människors val av skolor, äldreomsorg, sjukvård och allt vad det nu kan vara.

Under de senaste tjugo åren har politiken i stigande grad och utifrån breda majoriteter vänt sig till företag för att producera delar av välfärdens tjänster. Det är en löftesrik och på många sätt typiskt svensk utveckling.

Samarbeten mellan privat och offentlig sektor är själva grundbulten i det vi kallar för den svenska modellen.

Man kan räkna på lite olika sätt. Men i grova drag omsätts ungefär halva samhällsekonomin inom den politiskt styrda sektorn. Storleken på den offentliga sektorn har så långt tillbaka jag kan minnas varit en stridsfråga i politiken. Moderaterna i sin gamla tappning talade förr i tiden gärna om den "ofantliga sektorn" som en våt och sövande filt över Sverige och svenskarna. Den rådande ekonomiska teorin på den borgerliga kanten var att höga skatter och en stor offentlig sektor hämmar den ekonomiska tillväxten.

Som nationalekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson visar i sin förträffliga bok "Varför går det bra för Sverige?" (Fores/Ivrig Förlag 2012) så är det emellertid fullt möjligt att förena höga skatter och en stor offentlig sektor med tillväxt och privat utvecklingskraft. Välfärdsstaten 2012 är fortfarande stor och stark. Men den är smartare än 1987. Skattekvoten är lägre, flera gamla stela monopol är borta och valfrihet och företagsamhet är integrerade delar i den offentliga sektorn.

Socialdemokraterna har sedan slutet av 1980-talet varit pådrivande - och ibland påputtade - i den offentliga sektorns reformerande. Ledstjärnan har hela tiden varit att den "gemensamma sektorn" är ett fundament för trygghet och omställning. Så är det.

Den stora bulken av skattefinansierade välfärdstjänster produceras fortfarande av kommunala förvaltningar. Välfärdsföretag blir dock allt vanligare. Ur den politiska styrningens perspektiv är det av mindre vikt vem som utför tjänsterna. Politikens uppdrag är inte att fördela gracerna mellan företag och förvaltningar. Politikerna är valda för att få ut största möjliga medborgarkvalitet ur skattepengarna.

Att en förvaltning inte behöver gå med vinst men kan överföra sina förluster på skattekollektivet medan ett företag ska gå med vinst och får ansvara för sina förluster på egen hand, är i grunden bara ett uttryck för olika organisationsformer. Och inte en "het ideologisk fråga" som somliga på vänster- och högerkanterna försöker få det till.

Men allt är inte frid och fröjd.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har pekat på konflikten mellan de ansvariga politikernas helhetsansvar i en kommun och välfärdsföretagens etableringsfrihet. Löfven föreslår att företagen ska vara statligt auktoriserade och godkända. De ansvariga politikerna i respektive kommun ska däremot ha makten att säga ja eller nej till företagets etablering. Det är ett bra förslag som skapar en sund balans i samarbetet mellan privata aktörers dådkraft och politikens ansvar.