Samma försyn garanterade att S-kandidaten Kent Härstedt hade varit chanslös även om SD: s ledamöter röstat på honom.
En kissande Vänsterpartist, en frånvarande Thomas Bodström och en rödgrön ledamot som röstade på Per Westerberg gav i praktiken Alliansen egen majoritet. Slump eller inte; Sverigedemokraterna fick hur som helst en tidig läxa i vågmästarrollens förgänglighet.
Demonstrationer likt gårdagens bör dock inte bli en vana. Alla utanför partigängarnas snäva krets torde ha uppfattat talmansbråket som märkligt och småsurt. Kanske rentav som en ovilja att acceptera valutslaget?
Partiaktivister som uppfattar det som om S-väljarna nu förväntar sig en tuff opposition i riksdagen; de aktivisterna behöver inte ha fel. När riksdagen kommer till sakbehandlingar av riktiga och värderingsladdade frågor ska självfallet S opponera och vid behov votera.
Talmansvalet är inte en sådan fråga. Talmannen lystrar förvisso till smeknamnet vicekung. Hans uppdrag är ändock främst att rabbla propositionsordningar och att slå klubban i bordet när riksdagen fattar beslut. Oppositionspolitik ska handla om vad som ska beslutas. Inte om vem som dunkar klubban i bordet.