Magdalena Andersson är skuggfinansminister (S). Hon och socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg vill sänka åldern för rätten till allmän förskola från tre och till två års ålder. S vill också sänka förskoleavgifterna med drygt 5000 kronor om året.
Det är ett utmärkt förslag.
Tillsammans med tidigare framstötar om obligatorisk gymnasieskola och om socialbidrag till ungdomar som villkoras med krav och stöd för att läsa in gymnasieexamen skapar förskoleinitiativet en alltmer gedigen bild av Socialdemokraterna som ett framåt parti för lärande och framsteg.
I tidernas begynnelse sågs förskolan av många som en obekväm anpassning till den nya tidens arbetsmarknad. Det var bra att kunna lämna barnen någonstans så att båda föräldrarna kunde arbeta. En gnagande tveksamhet om det samtidigt också var bra för barnen att "lämnas på dagis" dröjde sig kvar hos ett par föräldragenerationer.
"Att lämna ifrån sig ett litet barn är inte lätt alla gånger (--) tänk om barnet inte trivs på förskolan, om det gråter och ingen kan trösta det?", skrev Johannes Åman i en inkännande text på DN: s ledarsida i går. Åman konstaterar apropå S-förslaget att "Föräldrar fortsätter att brottas med sina känslor. Men som kollektiv har vi bestämt oss: Förskola är bra!". Så är det.
Tillsammans med föräldraförsäkringen - som ger alla arbetande småbarnsföräldrar ekonomiska möjligheter att vara hemma under barnets första levnadsår - utgör förskolan ett förmodligen oslagbart fundament för barns integration i samhället. Den nutida betoningen på förskolans läroplan och kvalitet och de allt bättre utbildade förskolemedarbetarna skapar en bra grund för en stegvis utveckling av skolformen.
Jag blir inte förvånad om vi vad det lider slutar upp med att betrakta förskolan som något som genomförs "före" skolan; förskolan transformeras till en avgiftsfri småbarnsskola. Tolkar jag Mikael Damberg och Magdalena Andersson rätt så är det något sådant som de har i kikaren.
De senaste dagarna har Mikael Damberg gått flera debattronder mot kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Senast i går morse hörde jag dem diskutera S förskoleförslag i radions P1-Morgon.
Socialminister Hägglund har sitt tämligen mediokra vårdnadsbidragsrevir att bevaka. Han vill gärna beskriva en allmän förskola för två-åringar som ännu ett steg mot en kollektivistisk tvångstillvaro för barnen; ett förslag där (S)taten tar över ytterligare makt och ansvar från föräldrarna.
Jag är en frihetlig figur till mitt kynne. Men jag har mycket svårt att förstå hur småbarnföräldrars frihet och makt kan uppfattas som undergrävd i och med att det allmänna erbjuder en allmän förskola för två-åringar? Människors individuella frihetsgrader torde väl snarare öka genom dessa reformer? Den som absolut inte vill placera sin tvååring i en förskola är dessutom självklart fri att avstå.
Om socialdemokraternas förskolereform genomförs kommer föräldrarna till ytterligare några tusentals barn att kunna söka sig till förskolan. Det är bra för barnen, bra för arbetslinjen och bra för friheten.