Alltid som intresserad och debattglad socialdemokrat. Ofta också som praktisk aktör. Jag har varit med om att starta skolor, varit ordförande i företags- och intresseorganisationsstyrelser och har nu ett uppdrag som rådgivare åt ett utbildningsföretag.
Kort sagt; jag kan området rätt bra. Jag hoppas att Björklund, Damberg och Amin ger sig på flera av de angelägna problem som finns.
Lika villkor för alla skolor - oavsett ägare och driftsform - är grundläggande för en fortsatt positiv utveckling. Fristående skolor står i vissa delar av landet för mellan 30-50 procent av utbildningsväsendet. Staten bör betrakta detta som en realitet; inte som ett hot mot kommunala skolor. Fristående skolor bör vävas in i en ny helhet där lagstiftning, sanktioner, friheter och kontroll görs helt oberoende av ägarnas juridiska form.
I debatten inför förhandlingarna har det här och där förts fram förslag på åtgärder och reformer som jag definitivt vill avråda från.
Ett av dessa stickspår är tanken på en lagreglering av friskoleföretags storlek. Det finns inga som helst underbyggda argument för att ett skolföretags storlek är en viktig faktor för skolkvalitet och goda kunskapsresultat.
Stockholms kommun är en mycket stor skolägare. Finspångs kommun är en tämligen liten skolägare. Ingen seriös person kan hävda att Stockholm just genom sin storlek per definition skulle vara en sämre skolägare än Finspång. De eventuella skillnader som finns mellan Finspång och Stockholm beror på helt andra saker som t ex ekonomi, ledarskap och politik.
Med friskolor förhåller det sig på precis samma sätt.
Ur ett samhällsperspektiv är det mest vettiga för staten att skaffa sig en effektiv kontroll av skolornas långsiktighet, stabilitet och förmåga att leverera god kvalitet. Kraven för att få friskoletillstånd kan gärna skärpas på dessa områden. En statlig reglering av friskoleföretags storlek är däremot helt irrationellt för en positiv skolutveckling.
Ett annat stickspår handlar om vissa former av statlig kontroll. Friskolereformens främsta syfte var att skapa pedagogisk och organisatorisk utvecklingskraft genom att ge mer frihet till utförarna. Denna frihet balanseras i dag på ett bra sätt genom att Skolinspektionen har fått kraftigare muskler - möjlighet att utdela vite, dra in tillstånd m m . Staten borde gå vidare på den inslagna vägen.
Regleringar avseende lärartäthet och liknande detaljer skapar däremot på sin höjd en falsk trygghet utan kopplingar till kvalitetsförbättringar. Som Pisaundersökningen nyligen underströk med kraft: Staten ska koncentrera sin kontroll på skolans förmåga att åstadkomma goda kunskapsresultat för sina elever.